Tredje uppsittningen, boxträning och mamma leder Ares

 

Tredje uppsittningen på Ares, och vi promenerade lite mer. Min mamma var med och tittade på oss och den lilla 7-åringen filmade troget. Det är så roligt att vi alla ses kring Ares och ser till att han får en trygg start. Sedan rids ju stallets andra blivande treåring in parallellt, och då är det jag som hjälper till. Ett perfekt upplägg!

Jag red i ungefär tre minuter. Han stannade några gånger för han är van att han inte ska behöva gå så många steg innan belöningen kommer, men när han insåg att han faktiskt skulle skritta ett varv på volten, så sänkte han huvudet och tog på sig sin uppgift, med stora, avslappnade kliv, utan problem. 

Jag är otroligt nervös när jag ska sitta upp. Sara beskriver det som att jag stänger in mig i en liten bubbla och börjar andas djupt just innan jag ska upp på ryggen på honom. Sedan, när jag väl sitter upp, så känns det väldigt bra. Jag känner åter hans mjuka energi och goda natur. Då kan jag skratta, klia och skämta. 

Det är lite speciellt med unghästar, man gör i ordning boxarna, tar in dem från hagen, ryktar och tar på utrustning. Bara det tar över en halvtimme. Sedan är jag på ridbanan ungefär tio minuter just nu, under själva inridningen. Fem minuter då jag går runt och känner vart han är mentalt någonstans. Två minuter då vi gör oss i ordning vid uppsittning, hämtar pall och grimskaft eller pratar ihop oss. Och sedan rider jag tre minuter innan jag sitter av och klappar honom. Så på en halv förmiddags jobb så är själva träningen bara några få minuter. Om jag bara longerar så är passen ca 15 minuter. Det är korta, korta sessioner med mycket beröm. 

Men det är ju så jag vill ha det. Han ska få vara med, han ska vara i mitten, han ska få klappar och beröm, och när vi går ut ur ridbanan ska han se ut att tänka
"Va? Är det redan över...?" 

Sedan så får han stå i box länge för det är faktiskt hans svåraste moment. Han står otåligt och väver vid boxdörren och blir sur om jag försvinner utom synhåll. Han vill väldigt gärna vara med och ser verkligen svartsjuk ut när jag ryktar andra hästar. Så den viktigaste träningen är att låta honom stå i boxen en timme eller så, och låta honom göra absolut ingenting, under tiden man dricker kaffe eller hjälper till med någon annan häst. Jag har gjort så sedan årsskiftet och tycker han blir lugnare och lugnare. 

Sedan är det ju kul att han verkligen vill vara med och uppskattar sin träning så mycket att han otåligt hänger vid boxdörren så fort han ser oss. 

Ett lyxproblem! 

Mamma har börjat hantera honom och då kan han väl vara lite av en slyngel. Han försöker försiktigt lotsa henne att gå till mig. För han vill ju vara där jag är. Om mamma inte lyssnar så drar han bara bestämt iväg henne till mig. "HÄR ska vi vara!" ser han ut att förklara för henne och mamma hänger efter i grimskaftet och börjar gapskratta. 
"Trots att han inte lyder mig ännu så känner man sig ändå trygg med honom... men nog måste han lära sig att gå med mig!" skrattar mamma. Så det ska vi träna mer på!