Efterskalv


Så drabbades jag av en liten jordbävning. En känslomässig jordbävning. Fast bara ett litet efterskalv.  Jag har ju alltid gått min egen väg, men jag hade ju en följeslagare, från att jag fyllde 20 år. Jag hade aldrig kunnat vandra runt åren på vikariat genom Sverige utan henne. Hon var min lilla familjemedlem och vi hade vår egen pakt, i 14 år. När jag bråkade med någon man, så var det hon som följde med mig i bilen när jag rivstartade därifrån. Alla gånger jag fastnat i grubblerier, men som hon ruckat mig ut ur, genom att stolt visa upp Dagens Pinne.


Men hon åldrades så mycket snabbare än mig. När hon försvann så kändes det lite som att tappa fotfästet. Nu är det ingen som behöver mig längre. Och jag får nästan lite panik när åren börjar dra isär oss ytterligare. När hon blir ett vagare minne. När man allt mer sällan stöter på hundhår i något skrymsle i bilen. När man allt mer sällan stöter på hundattiraljer i förrådet. När filtret i torktumlaren är helt rent från hår, gång efter gång. När det är tänkt att man inte ska klamra sig fast vid minnen av sin döda hund längre.

Men hon var ju bara min. 
Och det var ju bara vi...


Kommentarer

  1. Anonym15 mars 2016 kl. 09:16

    Finaste finaste du o terven! Som jag grät när du berättade att det var slut nu... De är en så fantastisk del av livet, de små lurviga fyrtassingarna. De är en del av en själv. <3
    /Fru Direktör

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Påskjutet

Bild
Ares börjar känna sig mer och mer bekväm med mig i sadeln, och det märktes mest igår med att han har ett riktigt fint påskjut med starka bakben. Igår var han lugn, jag var lite försiktig då vi inte var ensamma på ridbana, men idag var husse med och jag kände mig tryggare, och då var han pigg! Skritten är stor och ordentlig där han vill framåt, vid minsta lilla skänkling så svävar han glatt iväg i trav, med stora glada kliv, och jag hänger inte riktigt med. Ibland vinglar han ju lite också. Det är inte lätt att vara duktig.  Galishimo tog ju små, fina så steg och traven var väldigt liten och enkel att sitta i. När Ares trampar iväg så gungar hela hans kropp, glatt och energiskt. Det känns lite som så, att om jag bara tjoade till, och sade att han var duktig, så hade han gärna gett mig en glad galopp. Han gillar att jobba och är glad att stå till tjänst. Nu får det gärna gå fort, också.  Är jag redo för min arbetsglada, pigga, ponny med det fina klivet? Nej det är jag inte. Jag tycker de
Läs mer