Maaat!

Min aptit har stegrat till enorma proportioner. Jag som knappt hade aptit på hela semestern. Jag som under flera månader betraktat mat som bukfyllnad, och ett nödvändigt ont, har plötsligt totalt bytt perspektiv i frågan. Jag vet inte om det beror på att jag blivit kvitt järnbristen eller börjat träna eller både och, eller om jag bara håller på att bli tokig generellt. Aptitlöshet är ju ett symtom på järnbrist så det är väl inte så konstigt egentligen. Det har bara blivit en så snabb vändning.

De senaste tio dagarna har jag ätit betydligt mer än vanligt. Själva frossandet tog ett steg över tröskeln i söndags när jag skulle äta min vanliga portion gröt och dricka lite kaffe till frukost. Jag vaknade och hade cravings på kyckling. Färdiggrillad kyckling. Gud vad jag måste ha kyckling. Jag traskade yrvaket till affären och köpte två stora varma grillade kycklinglår och kom knappt innanför tröskeln till mitt hem innan jag började gnaga. Shit vad gott! Den var så saftig. Så. Saftig.

Sedan har det fortsatt i samma anda. Jag har bland annat "tjuvätit" en kaka från mina kollegors kakförråd, för det gick helt enkelt inte låta bli och ingen såg mig. Trodde jag. Sedan träffade jag en kollega när jag hade kinderna fulla med kakan. Jag var till och med för hungrig för att känna skam utan blev lyrisk över smakupplevelsen. Jag kände bara lycka. Nu tänker jag inte att det ska hända igen, eftersom jag kunnat låta bli kakförråd i flera år. Men plötsligt hände det. Jag var inte beredd. På mig själv.

Sedan så äter jag buffémat på luncherna där man betalar maten i vikt, och jag märker ju att jag fyller på ca 30% mer mat i matlådan nu än tidigare. Och ändå är matlådan barskrapad in på minsta smula när jag slänger den i soporna. Förut brukade jag alltid lämna lite mat och sucka över att jag alltid köper för mycket. Och inte är jag mätt för detta ökade frosseri. Nä då. Jag måste komplettera med lite varmt te för att få ännu mer i magen och fylla på mättnadskänslan.

Jag har även faktiskt, för första gången på väldigt många år, om jag ens någonsin gjort det, tagit mat från mina vänners mattallrikar. Två gånger till och med. Den ena gången var när jag åt lunch med min kollega Josefin och hon råkade ha väldigt intressant vispad grädde på sin tallrik. Jag frågade om jag fick smaka samtidigt som jag tog en bit med min gaffel, utan att egentligen invänta svar. Josefin är tämligen obrydd över sådana små detaljer, gud ske lov, så hon verkade inte reflektera över att jag var där och nallade. Hade jag gjort så med någon annan av mina kollegor hade det sannolikt uppstått en besvärande tystnad.

Den andra gången satt jag hos Björn en kväll och såg på Biggest Looser och han kom med en tallrik potatis.
"Är det där potatis?!" frågade jag.
"Jajjemensan. Kokt och ungsrostad, med skalet på!" deklarerade han stolt och började äta. Det började jag också. Ur hans tallrik. Jag stoppade kinderna fulla.
"Hur kan potatis vara så gott?! Alltså, potatis..." mufflade jag ur mig mellan tuggorna.
Om Björn kände lite obehag över detta roffande från hans mattallrik så dolde han det bra, åtminstone. 

När jag kommer hem efter en arbetsdag så räcker det inte längre med fil, flingor och typ ett ägg. Det ska stekas kött. Och potatisgratäng eller klyftpotatis. Och sås. Och tomater.

Jag vräkte i mig denna skamliga kötträtt på ett sätt som hade fått en vegan att titta bort i förtvivlan (jag gör också nästan det men nu handlar jag på ren instinkt) och ändå så kände jag mig märkligt hungrig efteråt. Jag kastade mig in i köket och rotade i kylen. Grädde, mandariner och banan... det blir en god efterrätt... måste bara vispa grädden först... OCH LITE SYLT OVANPÅ KANSKE?! Sedan vräkte jag i mig denna efterrätt, jag fick påminna mig om att faktiskt tugga och njuta lite av smaken, och sedan kände jag efter i en kvart. Jag var fortfarande hungrig.
"Du måste skämta, kroppen. DU MÅSTE SKÄMTA. Nu är det fan matförbud till i morgon." resonerade jag med mig själv.

Kroppen, mitt undre medvetande, viskade ändå försynt tillbaka: "Fortfarande. Hungrig." 

.