Kurs i Gummark!

 Detta var alltså årets 14:e utflykt med Galishimo. Nu var vi helt wild and crazy och åkte 25 km efter skumpig asfaltsväg för att gå kurs i Gummark. Detta är ännu mer tokigt mot bakgrund av att samma tränare håller kurser hemmavid, exakt 200 meter från Galishimos hage, under samma dag, men Galishimo behöver träna på att åka transport regelbundet och jag går lite under tankesättet "Use it or lose it!". Om jag inte underhåller honom så finns risken att vi får problem längre fram. Eftersom han är Galishimo. En fantastiskt fin häst. Som lätt kan börja nojja. Som sin matte. 

 Det här var tredje kursen totalt i år så vi har inte hållit igång så mycket med kursandet. Uteritterna och transportträningen har varit tillräckligt spännande i sig. Jag körde transporten sammanlagt fem mil idag alltså i regnet, först genom ett vältrafikerat centrum och sedan knixade vi oss förbi en bil som passat på att spela död mitt på vårt körfält, lite överraskande sådär, utan varningsblinkers, samt sedan lite obekvämt skumpande efter asfaltvägen. Jag summerar bäst denna upplevelse med mitt eget citat till Björn som var moraliskt stöd i bilen:
"Hur kan man INTE vara livrädd när man kör hästtransport?! Va? Hur är det möjligt?! Det är en liten låda med ett 500-kilos levande DJUR i?!!"

Väl på kursen så övade vi på att följa fyrkantsspåret och tränaren Anna hade ett väldigt bra upplägg. Vi rider ganska nära väggen ibland, och sedan tar vi pauser och rider en bit ifrån, och så rider vi nära igen, och så rider vi ifrån väggen. Inte rocket science och inga dumheter. Till slut följde vi ridväggen hyfsat bra, men vi hade en halvmeter marginal så han inte skulle råka slå hoven i den och få en ångestattack. Hästen alltså. Eftersom han är Galishimo. En fantastisk häst. Med lite nojjor. Som sin matte. 
.

Sedan måste en alldeles särskild liten grå häst ha en STOR eloge för hur lättlastad han är nu. Trots liv och rörelse, och en bil som stod väldigt nära rampen när han skulle in i transporten, så är han superlätt att både lasta i och ur transporten, både under resan dit och tillbaka. Han står och väntar på tillåtelse om att få röra sig, och tar försiktigt en hov i taget hela tiden, både in och ut. Efter att vi åkt skumpigt och jag öppnade rampen så såg jag hur han ställt sig jättebrett med bakbenen för att stå stadigt, men ingen svett eller annan signal på oro. Jag är så nöjd över honom!