Nu är alla Galishimos saker hemma

Jag har känt mig piggare i två dagar nu och börjar känna en stor lättnad. En jättestor lättnad. Jag kände till och med lite njutning på morgonpromenaden. Inte att jag bara "klarade av" promenaden utan att rörelsen genererade en känsla av nöjdhet. Äntligen. Jag orkade titta mig omkring under promenaden. Fota något löv och lite vatten och lite blommor från en gravsten. Livet. Färgerna. 

Jag bestämde mig sedan för att åka till stallet och hämta hem alla Galishimos saker. Det var ingen hemma så jag var där själv, vilket kändes skönt. Jag hämtade hans ryktprylar, hans westernsadel och träns, hans nyköpta sele och alla hans täcken och filtar. Jag grät lite då och då men i det stora hela så kände jag mig lugn och lättad. De andra hästarna betade och verkade ha det bra. Det var vackert väder och fint i stallet. Harmoniskt och fridfullt. 

Jag fyllde bilen och när jag kom hem lade jag ut allt på garagegovlet och sorterade varje pryl. Vad som ska slängas, vad som ska tvättas hemma, vad jag behöver lämna bort på tvätt, vad som ska bevaras. Det gick ganska bra. 

Jag hade känt en hel del ångest över hans ryktväska och hans ryktborstar. Det har känts omöjligt att ta i borstarna, känna hans lukt och se hans vita hår, som är det sista som är kvar av honom. Jag har varit orolig över vad jag ska göra med dem. Hur jobbigt det skulle vara att slänga dem. Hur jobbigt det skulle bli att använda dem på en ny häst. Hur hanterar jag dem? När jag väl plockade fram väskan och plockade fram borstarna med hans päls och man på, med hans lukt på, så kändes det inte alls som jag trodde. Borstarna kändes smutsiga och tråkiga. Jag höll i dem och var förvånad att det inte alls fanns den laddning och hjärtesorg i borstarna som jag trodde. Laddningen av kärlek till Galishimo var inte där. Den fanns inte längre i hans vita hästhår på borsten. 

Laddningen av kärlek till Galishimo ligger i alla bilder jag sparat. 

Och i bloggen. 

Och i hjärtat. 

Där finns den. 

Den nya hästen Ares kan få nya borstar.

Rena borstar. 

Galishimos borstar kan jag absolut slänga. Han finns inte där, längre. 

Det enda som sved lite var att en av hästarna, Fille, kom i full galopp och tittade när jag kom med bilen. Jag tror han kopplat ihop bilen med Galishimo. Vi har ju åkt iväg några gånger och kommit tillbaka med bilen och ut ur transporten. Eller så hade Fille bara en bra dag. Man kan ju inte fråga en häst hur den tänkte. 

Men det kändes som att Fille tyckte att det var något med bilen. 

Det kändes som att det var något han tänkte. 

Nu är alla Galishimos saker sorterade och hemma i förrådet. Dock inte rengjorda ännu. Det finns gott om tid.