En ridtur på Måns!

Tröttheten kom tyvärr tillbaka. Och det har verkligen varit en äkta trötthet. Mycket halsont, ont i bihålorna, yrsel, ont i halsen men framför allt en stor matthet. Som att energin rinner ur mig för minsta lilla ansträngning. Det har gjort att jag blivit lite försiktig och verkligen snål med att hushålla med energin. Jag lämnade blodprover igår och innan jag fick dem analyserade sade både läkaren och sjuksköterskan att denna typ av trötthet är en vanlig krisreaktion. Jag tänker att de kanske menar att symtomen är delade. Dels har jag ett virus som jag inte riktigt blir av med, men det kanske inte förklarar den dränerande mattheten. 

Om de tror jag hittat på mina symtom om feberkänsla, halsont och ont i bihålorna så måste jag tyvärr bränna ned vårdcentralen. Så jag försöker tolka dem till det bästa. 

Initialt blev jag kränkt. Typ att oavsett hur mycket post covid man har, eller hur dålig man känner sig, så ska allt blandas ned i en soppa av psykisk ohälsa. Inte underligt att 10% av alla svenskar går på antidepressiv medicin. Har du en långdragen förkylning? Prova antidepressivt! Har du ett brutet ben? Prova att prata med en psykolog! 

Andra tanken var att om det bara är en krisreaktion så borde jag kunna utmana mig mer och pressa mig mer. För då kanske inte hjärnan mår bra av för mycket vila. Det går kanske inte att vila bort tröttheten, helt enkelt. Så jag utmanade mig lite mer än vad jag brukade göra. Jag joggade tre kilometer efter jobbet. Första reaktionen blev mer halsont och feberkänsla och jag lade mig och vilade och försökte att inte tolka mattheten som att jag gjort fel. Jag kanske gör rätt ändå. Trots att välbehagskänslan uteblivit. Sedan frågade Ebba om jag ville rida Måns och då tänkte jag att det är väl bara att fortsätta pressa. Inte ge sig helt för kvällen. Göra mitt bästa. 

Och det var faktiskt roligt. Riktigt, riktigt, roligt! Måns är en fin häst med hög arbetsmoral, och han håller hela tiden en tråd till mig och ett intresse av att veta vad jag vill. Ebba rider honom så bra och han är så stark och i fint skick. Jag kände mig genast trygg med honom. Vädret gjorde inte det hela sämre heller. Det var vindstilla och precis lagom varmt och solnedgång. Jag har missat mycket av sommaren i år. 

Det kändes ovant att rida i engelsk sadel och den berömda stolsitsen höll sig kvar, men tror inte en själ, varken Måns, Ebba eller bloggvärlden i stort bryr sig. Det var ju faktiskt roligt! Jag blev otroligt andfådd och det kändes som att jag inte riktigt fick tillbaka luften, inte ens efter jag klivit av och vi promenerat en stund. Men jag var glad, åtminstone. 

Ebba har börjat med keramik, och köpte en drejskiva ganska nyligen, så jag fick ett av hennes alster. Jag började gråta direkt jag såg den. Stabilt. Stabilt. 

Den var så fin och den passar så bra i mitt hem! Det blir mycket mysigare när man inte bara har saker hemma som man köpt från JYSK eller Dollarstore. Något helt unikt som bara jag har. Som har en historia, en mening,

 och som kommer från en vän. 

.