Att ömsa skinn
Det känns lite som att jag ömsar skinn just nu. Metaforiskt talat. Att jag krånglar mig ut ur ett tidigare skinn som var för trångt och med för dålig passform, och att jag är halvvägs ute ur mitt gamla skinn och blir lite mer mig själv nu, på flera fronter.
Jag var ju domarsekreterare på en körtävling i Villvattnet på lördagen och det gick superbra. På lunchen satt jag och pratade körning och en av våra bästa tävlingskuskar blev mycket glad över att jag skulle köpa en welsh cob.
"De brukar vara så lätta! De jag haft hittills har gått lätt som en dans att köra in, de är så kloka. En sådan får du roligt med!"
Under tävlingen var det väldigt olika körekipage så det var väldigt roligt att titta på. Allt från små shetlandsponnier, till fjordhästar, till bruksnordisar, till travare och sedan allt därtill. Kuskarna och hästarna kan ha sina olika stilar och sätt att ta sig genom precisionsbanan, som jag var sekreterare på, och många såg ut att ha riktigt roligt!
Det där stora, outhärdliga, hålet i hjärtat efter Galishimo börjar kännas lite lättare att bära.
Varje, varje, dag går jag in på Facebook och klickar på "Minnen" och så poppar det alltid upp en fin bild på Galishimo och vad vi gjorde detta datum för några år sedan. Det ger mig sådan glädje att se honom och hela tiden påminnas om allt vi gjorde tillsammans, och att jag verkligen tog tillvara på honom. Jag är så glad att jag fått så många bilder på oss och att jag satt ut dem, så det i princip kommer att nytt minne varje dag. Förut kändes det som att hjärtat plågsamt vreds runt som en gammal disktrasa när jag såg våra minnen, men nu känner jag mer kärlek, och tacksamhet.
Jag fick ha min lilla speciella arabhäst i elva år.
Han fick hela mitt hjärta.
Och det förtjänade han.
Kommentarer
Skicka en kommentar