Förlåt att jag inte svarade

 Jag scrollar i mobilen och tittar på vår senaste konversation. Den var över ett år gammal och det gällde lite småprat om fallskärmshoppning och buddhism och andlighet och diverse, och han avslutade med ett "kram". Jag svarade aldrig. Det hände väl lite annat i livet. Jag är inte stensäker på att svara mina vänner och bekanta alltid. Saker kan komma emellan. 

Men nu är han borta. Hela min facebooksida svämmade över i förmiddags och alla taggningar på honom fick mig att inse att det var honom olyckan gällde. Jag läste HÄR på Aftonbladet i går morse att en fallskärmshoppare avlidit men jag tog inte så mycket notis om det. Det var så länge sedan jag hoppade. Hur många vänner har jag kvar som fortfarande hoppar fallskärm? Tio? Ens det? Jag läste bara artikeln lite slarvigt och tänkte bara att sporten är brutal och att det händer mycket olyckor, att jag är glad att jag klarade mig fint varje hopp, varje lift upp i planet, i flera år. 

Men nu är han död. Han är borta. Det var han. Mjuka, fina Nils som alltid var snäll och såg alla omkring sig. Som aldrig slutade söka efter något mer. 

Jag får lite samma olustkänsla som med Galishimo. Att jag kunde ha ansträngt mig mer och svarat på hans senaste meddelande. Som när Galishimo blev avlivad och jag inte ens sade hej då. Utan bara "gör det ni måste göra." Hur viktigt det ändå är att avsluta saker fint. Inte för deras skull utan för ens egen skull. Så det ska kännas bra i en själv. 

Det här är inte jag och Nils men enda bilden jag fann på mig själv i miljön med fallskärmshoppare efter lite digitalt grävande, jag tror jag var 25 där.  Det var en annan tid. Hoppade jag verkligen i örhängen? Haha... 

Hur som helst så fortsätter livet kännas som att jag går i sirap och känner mig lite tom. .Allt går lite långsammare men energin går åt långsamt och stadigt åt rätt håll. Kroppen och själen reparerar sig. En kloss i taget. I helgen kunde jag konditionsträna både lördag och söndag. Kroppen tickar försiktigt igång. Trots att jag börjat arbeta igen, och även röra fysiskt på mig mer, så finns det ändå en tyngd över mig.

Nils var inte min bästa vän men han var en bekant. Vi höll en tråd till varandra. Då och då. 

Vila i frid Nils. 

Förlåt att jag inte svarade.  

P.S. Om du förresten vill byta hobby i efterlivet, Nils, så finns det en arabhäst där uppe bland molnen, som vill ha en inkännande och snäll vän. Som du. Han behöver nog fortfarande någon som tänker utanför boxen. Som du. Och så kan ni gemensamt snacka skit om hur usel jag är på avsked.  

.