Vi var inte klara

 

Idag överraskade jag mig själv genom att börja gråta när en kollega frågade om Galishimo och sedan har jag inte riktigt kunnat sluta. Jag har flexat ut från jobbet. Duschat. Försökt nollställa kroppen igen. 

Denna plötsliga, intensiva, sorg är absolut inte vad jag önskat. 

Fel dag.

Fel plats. 

Fel tid. 

Och absolut fel nivå på intensitet. 

Sorgen är alldeles för stark för att passa mig en måndag förmiddag, den är för obekväm, och jag irriterar mig på mig själv. Det har ju gått fyra veckor nu. Jag grät ju inte så mycket under helgen, så varför ska det komma just nu? 

Jag försöker äta lunch och komma tillbaka igen. Jag hoppas jag kan flexa in till jobbet igen klockan 13.00 och fortsätta. Eller 13.30. Jag distanserar mig mentalt från sorgen så gott jag kan, och jämför det med en magsjuka eller annan olämplig kroppslig reaktion man inte efterfrågat. Den strategin fungerar inte så bra. Sorgen kommer ändå. Lunchen lägger sig som en klump i magen som nästan krampar. Kroppen är inte inställd på mat. Den är inställd på sorg. 

Jag saknar hela Galishimo. Hela hans väsen, saknar jag. Jag saknar vårt invanda samspel som var unikt för bara oss, och hur vi läste av varandra, efter 11 år tillsammans. Jag saknar hans lilla korta galopp och hur det kändes att sitta på honom. Hur lätt han var på hjälperna. Hur stolt han blev när han fick beröm.

Jag saknar känslan av att ta honom med transporten till ridhuset och hur mycket han började trivselfrusta så fort han kom in i ridhuset. Han frustade och frustade. Mjuka, långa, nöjda frustningar. Han gillade att vara i ridhuset. Och det berättade han ljudligt. 

Jag saknar hur han genast tog på sig "tänkarhatten" och fokuserade på vår dressyr och hur glad han verkade bli när han "kände igen" ett ridmönster och fick upprepa det. Exempelvis om vi red i en formation som en 8:a,  med halvhalter på vissa ställen, övningen "öppna" på ett annat ställe, och övningen "sluta" på ett tredje ställe. Efter två varv blev han plötsligt lite piggare, med spetsade öron, och då ville han helst föregå mig, innan jag gett honom hjälperna. Han hade löst rebusen. Han visste vad som skulle komma. För honom var dressyr små osynliga banor som han gillade att upptäcka, komma ihåg, och repetera. 

Vissa ryttare motarbetar ju förutsägbarhet och vill inte att hästar ska föregå ryttarens hjälper, men jag kompromissade. Vissa övningar fick han känna igen och föregå mig i. Man ska ju ha roligt båda två. Han måste ju ändå vara följsam för mina hjälper i början av mönstret innan han känt igen det. Och om någon annan häst var på ridbanan så behövde man ju vara följsam mot dem och då blev det automatiskt mönsterlös ridning.  

Jag önskar jag kunde berätta för honom en gång till hur duktig han var. Bara en gång till. Pussa honom på mulen och ge honom godis. Klia honom på de bästa platserna. Han var en jätteduktig häst. 

Det känns som någon stulit min bästa vän ifrån mig,

att någon tagit ifrån mig det finaste jag haft, 

och jag behöver få honom tillbaka. 

Vi har inte gjort alla våra övningar ännu. 

Vi har inte ridit våra mönster klara.