Gårdagens dressyrpass i detalj

Jag klättrar på en snödriva för att kliva upp i sadeln, och Galishimo klättrar glatt efter i snödrivan. Trots att det var precis det motsatta av vad jag ville så skrattar jag högt och ger honom en godis. Nu har jag befäst ett dåligt beteende till. Sådärja. 

Jag inser att jag måste sitta upp från marken då uppsittningspallen förmodligen är begravd någonstans under snömassorna och suckar över hur jag ska få upp benet i stigbygeln. Var inte det här lättare förr? Kunde man inte bara slänga sig upp relativt lätt när man var yngre? Nu är det ju alltid på vippen att jag inte ska komma mig upp och jag måste pusta och frusta högljutt för att ta mig upp. Är det så här det är att bli 40? 

Jag kravlar mig upp. 

Galishimo är redo att jobba direkt och jag skrittar runt lite och märker att jag ser hans högra ögonvrå lite för mycket. Han är överböjd. Spårar han ens? Nej det gör han inte, rumpan tippar lite åt höger. Hur åtgärdar jag det? Inte genom att leda med höger hand i alla fall. 

Jag noterar att jag leder med inner högerhand. 

Sluta leda med inner högerhand, Katarina. Du böjer bara honom i halsen och tappar påverkan.

Jag noterar att jag leder med inner högerhand igen. 

Och igen. 

Och igen. 

Vi har ju inte ens börjat trava ännu. Vad är det för fel på mig? 

Jag försöker korsa tyglarna och ha höger hand i vänster tygel och höger tygel i vänster hand. Jag tappar totalt styrningen och vi går in i ett hörn och Galishimo blir ledsen. Galishimo vänder inte själv för hörn alla gånger, utan lyssnar alltid på sin ledare. Nu kände han sig sviken. Trots den ofattbart långsamma kraschen in i hörnet. I långsam skritt. 

Nej, jag var inte redo för att byta tyglar. Jag går över till serpentinbågar i trav, och vid varje höger båge så leder jag inte med höger hand och viker honom. 

Jag rider serpentinbågar i trav och leder med höger hand och viker halsen. 

Är jag dum i huvudet? Måste jag ta detta i skritt?! 

Vi går ner i skritt. Jag övar trängande tygeltag med vänster hand så jag får med mig bogen för att inte leda honom med höger hand. Det börjar sitta. Eller ett hörn börjar sitta. 

Galishimo är jätteglad och frustar och vill bråttomtrava. Det är hans nya gångart. Han FÅR bråttomtrava numera, så jag avbryter serpentinövningarna då och då så han får öka på lite. Varje långsida får han öka kadensen och skjuta på med småbenen som en liten symaskin och jag sätter mig lite bakåtlutad i stolsits och med bra stöd i fötterna. För att han verkar flyga framåt när jag gör så. Fråga mig inte varför. Är det sadeln eller vad? Vilken tur att ingen dressyrnörd ser oss, men jag säger "framåtbjudning framför allt!" och det säger Galishimo också. Jag börjar fnittra. Galishimo med. 

Vi gör öppnor i höger varv för att jag ska få med mig bogen bättre och han ska komma in med inner bakben, och sedan ska jag bara luuuta mig ut ur öppnan i en högersväng utan att dra i höger tygel. Bara ta med mig bogen utan att vika hästhuvudet. Det är mitt main goal idag, att inte dra i höger tygel. Men då behöver jag ju sitta på höger sittben också. Vart är höger sittben förresten? Jag känner bara vänster... 

Galishimo frågar om han får bråttomtrava efter att vi gjort öppnan och svängt oss ur den. Det får han. Han bråttomtravar ivrigt. Jag noterar att han faktiskt blir rakare när han bråttomtravar och att den där vikningen och snedheten inte dyker upp förrän traven blir lite långsammare. 

Så då kör vi lite galopp. Jag märker att Galishimo viker sig betydligt mindre åt höger nu och allt hänger bara på att jag inte stör honom med min reflexmässigt ledande högerhand. Vid en paus upptäcker vi tre älgar som pulsar sig genom snön. Galishimo är nyfiken men inte stressad. Vi ställer oss och glor på dem en stund. Jag njuter. Att man bor så nära stan och nära naturen på samma gång! Otroligt! Älgarna verkar kloka och undvika tågspåret också. Många djur dras nog tyvärr till att följa tågspåret nu när det är så mycket snö. Och det slutar ju inte alltid särskilt bra.

Efter detta så gör jag en åtta och tränar galoppfattningar. Jag rider i trav i en åtta och fattar några steg galopp varje gång jag byter varv i åttan, innan jag går ned i trav igen. Nu är jag extra intresserad av min högerhand igen som verkar leva sitt eget liv i fattningen. Jag gör en liten... jag vet inte... en ledande förhållning igen just i själva fattningen, och jag lutar mig framåt. Jag anstränger mig allt jag kan för att hindra reflexen och Galishimo blir förvirrad höjer huvudet och fattar inte galopp längre. Jag spänner mig eller ger fel hjälper, eller så är han van att den förhållande reflexen ska finnas där och att det är en del av själva "fattningen". Så det blir lite förvirrat, för oss båda. 

Plötsligt sitter sitsen och handen i vänster galoppfattning! Wohaa! Det känns fantastiskt! Jag slappnar av och höjer blicken och lutar mig fint tillbaka med händerna stilla och han fattar en fin rund fattning och jag jublar inombords. Framme för skänkeln, fin spårning. Så här ska det vara! Fan att ingen såg mig nu?! 

Galishimo drabbas av fjuck av oklar anledning, förmodligen lite spänd över älgarna fortfarande, och sätter iväg i en snabb skentur till andra sidan ridbanan, för att han tyckte att han såg något, och jag följer mjukt med eftersom jag redan hade så fin avspänd sits där i vänstergaloppen, när han började bralla. Inga spänningar eller knipningar. Like a pro. 

Tänk om man alltid satt så här när han fjuckar. Vad nöjd jag skulle vara med mig själv om jag fick till det så! 

I högervarvet finns dock de gamla reflexerna kvar i fattningarna. Lite osynligt ligger de där som små muskelryckningar som inte vill ge med sig. Jag försöker igen och igen, och försöker tänka att jag bara ska göra precis som den fina vänsterfattningen fast tvärtom. Jag får nästan till det. Men inte riktigt. 

Sedan tittar jag på klockan. En timme har gått. Galishimo är nöjd. Jag kommer inte att bli bättre med högerhanden just idag. Men om jag jobbar vidare på mina serpentinbågar i trav och galoppfattningar i åttor så kan jag nog träna bort det. Jag behöver bara få den där härliga "Wohaa!" känslan i höger galopp också så kommer jag att fortsätta sträva efter den. 

Jag klappar Galishimo. Han har varit kanonfin. Han har gått med på allt och frustat nöjt och inte blivit allt för stissig över älgar. En bra häst helt enkelt.