Ett minskat ätfönster och ett igensnöat fönster

 Jag vägde mig i början på januari, och insåg att jag passerat 70 kilo, och därmed pekade mitt BMI på att jag var överviktig. Enligt tradition och vana så ser jag alltid till att gå ned några i kilo i vikt när jag passerat 70 så jag inte blir en tjockis på fulltid. Detta var ju just innan jag fyllde 40 så det kändes lite nedslående. Lite "Grattis på 40-års-dagen! Du är nu officiellt fet!.

Jag har använt olika metoder för att gå ned, den vanligaste metoden jag använt genom åren är att gå en timme varje morgon, innan frukost, och det brukar ge en väldigt långsam men stadig viktnedgång. Jag kan dock bli stressad ibland och känna att jag inte riktigt har tid med dessa promenader, eller ork för den delen. 

Så, i höstas så testade jag, under en väldigt kort period, att fasta med ett ätfönster på ca 8 timmar per dag och sedan lät jag bli att äta de återstående 16 timmarna, det kallas intermittent fasta. Jag mådde ganska bra av detta, men rutinen föll med att hösten blev ganska tuff både privat och jobbmässigt, och som vanligt blev jag även långdraget sjuk. Då är man inte inspirerad att ta itu med något överhuvudtaget, heller. Framför allt inte fasta. Då är det jobb och häst som prioriteras och så unnade jag mig lite allt möjligt för att belöna mig själv för mina ansträngningar. 

Nu har jag ju mentalt studsat tillbaka och känt mig mer redo att få ordning på kroppen igen. Så jag började lite försiktigt med intermittent fasta igen. Jag skippar frukost och äter lunch innan stallet och en hyfsat tidig middag. Jag vet inte om kroppen kände igen ätmönstret bättre denna gång för det går otroligt bra. 

De första två dagarna märkte jag inte så stor skillnad, och den tredje dagen fick jag stark huvudvärk och lite ångest, precis när jag skulle på uteritt med Galishimo. Tur man har vänner, så jag fick ta stabila Måns, och Ebba tog i stället lilla Galishimo. Det passar helt enkelt inte bra att rida Galishimo om man har huvudvärk och känner sig ur gängorna. Ebba red Galishimo utmärkt och fnittrade när han tittade på allt möjligt under ridturen, och jag satt lugnt på Måns och kunde varva ned lite.

"Slå inte på dig själv nu över att du inte orkade med Galishimo..." sa Ebba och fortsatte: 
"Galishimo ÄR energisk och tittig, och trots att han inte är dum, så är det inte konstigt det blir mycket för dig att hantera om du är trött." och jag lyssnade på hennes råd och försökte att inte göra så stor grej av att jag behövde Måns en stund. På kvällen blev huvudvärken bara värre och jag gnällde länge och väl inför Björn om Livets Orättvisor. Björn hade den goda smaken att inte förklara  för mig att det förmodligen var i mitt huvud utan höll med mig om precis allt, i en timme eller två. I själva verket så misstänker jag att det var kroppen som gjorde motstånd att växla om från att bränna kolhydrater från maten till att bränna sin egen fettmassa. Och att det var därför jag kände mig så ur funktion. 

Sedan vaknade jag torsdag morgon och kände mig i toppform. Jag vaknade fredag morgon och kände mig i toppform. Jag vaknade lördag morgon, till ett totalt snökaos, då årets andra snösmocka begravt staden, och kände mig i toppform. Jag har vaknat nu på söndag och känt mig fantastisk. Det är som om kroppen ställt om sin energiförbrukning och stabiliserat sig. Tanken var att jag inte skulle fasta 16 timmar per dag på helgerna men under lördagen var jag helt enkelt inte hungrig alls. Jag var ute och skottade, både åt mig själv och åt grannarna. Så här såg garageuppfarten ut på morgonen, jag måste skyffla ut snön mot garageuppfartsvägen eftersom traktorn inte kommer åt att skotta just utanför min garagedörr på grund av balkongerna ovanför. 

Det fortsatte även snöa under dagen och jag försökte hålla undan snön, till slut blev snöhögen så stor att jag inte orkade skyffla upp den med spaden, så jag fick skotta en "gångväg" i hörnet för att kunna slänga snön bakom snövallen i stället för ovanpå. Allt detta snöfall på en enda dag! Jag tror fortfarande inte traktorn skyfflat bort snövallarna (idag söndag) så jag kommer mig nog fortfarande inte ut med bilen. Men förmodligen prioriterar traktorerna viktigare vägar än min garageuppfart och det är okej för mig! Och det har åtminstone slutat snöa! 

Det var tydligen inte bara mitt ätfönster som minskat utan även mitt vanliga fysiska fönster. Snön drevade igen det rejält!

Kortfattat så kan man väl säga att det var tungt att dra igång fastan men att jag absolut inte känner mig trött, utan snarare mer energisk. Dessutom tickar vikten ned direkt nu, långt över förväntan än så länge. Det blir intressant att se hur detta fortsätter! Fortsätter jag vara pigg, eller kraschar jag med cravings efter hamburgare?! Missa inte den rafflande fortsättningen!