Skuldfri år 2024?

 Jag satte ut på facebook, lite skämtsamt, att jag var lite sugen på att köpa en krislandshäst, och mina vänners glada reaktioner lät inte vänta på sig. Många tyckte att det var en jättebra idé och mer eller mindre roliga responser lämnades på hur vi skulle involvera Björn i familjelyckan. Jag skrattade inte bara en gång. På ett sätt så gläder det mig jättemycket, jag önskar jag hade det där stödet när jag funderade på att köpa häst för tio år sedan. Men då vågade jag kanske inte beskriva mina drömmar för allmän beskådan, sådär. Nu har jag ett lite bättre socialt nätverk. Och folk ifrågasätter inte mina hästkunskaper på samma sätt som när jag kom nyinflyttad till orten. 

Det som intresserar mig ytterligare är att ingen riktigt frågar mig om min budget. På ett vis är det väldigt förståeligt för det är kulturellt ett väldigt känsligt område och ingen av mina vänner vill framstå som burdus eller otrevlig. 

Men jag blev sugen på att göra ett socialt experiment och sätta ut en facebookuppdatering i stil med: 

"Om jag sparar riktigt hårt och verkligen anstränger mig, så tror jag att jag kan bli helt skuldfri någon gång under år 2024" 

och det är verkligen sant. Jag har ca 230.000 kr i skulder sammantaget nu, både i CSN (studielånet) och bostadslånet sammantaget. Båda lånen har låga räntor så just nu så betalar jag av ca 1500 kronor i månaden på dem. Det är en halv hästhyra. Tanken att avbetala lån lockar mig alltså också. Om inget riktigt dyrt går sönder så skulle jag kunna bli skuldfri när jag är 43. Efter att de lånen är avbetalda, så är verkligen alla överblivna pengar efter lönen inget annat än ett överskott. Det blir en slags ekonomisk frihet som tilltalar mig. Det borde vara lättare att göra inköp för sitt eget nöjes skull efter att man betalat av sina skulder. 

Dessa pengar, 230.000 kronor, går ju jämföra med om jag sparar pengar och köper en islandshäst för 60.000 kr och den kostar ca 3000 kronor i månaden i hyra och hovvård. Då är vi uppe i 178.000 kr efter tre år. Om jag köper kurser, sadel och annan utrustning till den så är vi säkert uppe i 200.000 på tre år. Det är ungefär samma siffror vi pratar om, med andra ord. Om vi säger att jag parallellt med dessa utgifter  även betalar av min 1500 kr i månaden på CSN och bostadslån så har det gått 54.000 kronor till. Och eftersom jag betalar av räntor på lånen med dessa avbetalningar, så har jag förmodligen betydligt mer än 180.000 kvar i lån... 

Jag har bara känslan av att detta ställningstagande inte väcker riktigt lika mycket entusiasm. Eller gör det? Kommer folk att hejja på mig lika helhjärtat och ge mig tips om hur jag lever toksnålt i tre år till? Avbetalning av lån är väl knappast roligt eller underhållande, och går väl inte riktigt i takt med folk som uppmuntrar varandra att "Man lever bara en gång!" och "Ta chansen!" 

Dessutom är jag ganska rädd för att sätta upp ett sådant mål. Skuldfri 2024. Ska jag låta bli att unna mig grejer, som faktiskt gör mig glad, i tre år till? Ska jag låta bli att drömma? Tänk om jag misslyckas? Eller blir deprimerad? Hur man än vrider och vänder på det så är det oerhört mentalt tufft att spara pengar, och det fick jag verkligen prova på nu under 2020, samt besvikelsen när pengarna fick gå till en ny hästtransport.

Att avbetala lån handlar ju om att göra uppoffringar idag för att ha en bättre morgondag. Och uppriktigt sagt, en ganska avlägsen morgondag om man tänker så långt fram som 2024. Sedan är jag orolig att det går mig lite åt huvudet så jag slutar gå på kurser med Galishimo, eller blir jättestressad om jag exempelvis måste köpa en ny mobil, eller drar mig för att gå till frisören eller köpa en ny jacka. 

Detta blir nog något jag kommer att fundera vidare på. 

Vad är möjligt? 

Är resan värt målet? 

.