Dressyr och kraften i skrivandet

 Skrivande måste ha en särskild kraft om man vill bearbeta något och förändra något. Jag var så mycket bättre på dagens ridpass än gårdagens pass, som jag skrev ned i detalj hur jag upplevde passet här på bloggen. Jag tror att det beror på att jag skrev ned ridpasset och återupplevde det. Man kan säga att det blev två ridpass på en dag. Ett faktiskt ridpass och ett till när jag mentalt gick igenom vad som faktiskt hände och hur jag ville att det skulle bli. 

Idag lade jag ned båda mina händer på sadeln och lät dem vila där lätt. Visst, det blir låga händer men att lägga dem mot sadeln blev något för mig att mentalt förhålla mig till. I stället för "led inte ut med högerhanden" så tänkte jag och påminde mig själv genom att tänka "luta högerhanden mot sadeln och låt den vila där" eftersom hjärnan lättare tar till sig vad man "ska" göra och har svårare för ordet "inte". 

(Prova själv: Nu säger jag till dig att INTE tänka på en rosa elefant. Vad gjorde du alldeles nyss? Jo du tänkte på den rosa elefanten! Hjärnan förstår inte ordet "inte") 

Titta inte på bilden nedan! Titta inte! INTE!

Sedan repeterade vi övningarna från gårdagen. 

Om vi säger att jag gjorde omedvetna ledande tygeltag eller "mini-förhållningar" med händerna vid ca 25 tillfällen igår, så kanske jag gjorde det 6-7 gånger idag. En otrolig minskning av hållande och plockande med händerna, och betydligt mer vilande. Alla galoppfattningar i vänstervarvet gjordes utan att jag använde händerna eller lutade mig framåt och mer än hälften av fattningarna i högervarvet gjordes utan att jag använde händerna. 

Passet slutade med att jag gjorde både bogförflyttningar och skänkelvikningar efter ett särskilt mönster, i trav, samtidigt som jag lät händerna vila på vardera sida om sadelknoppen. I båda varven. 

Jag blev så inspirerad! Nu programmerar jag om mig! Galishimo blir inte en bättre häst om jag inte ständigt förändrar något i min egen ridning och jag vill ju ha vilande händer och levande ben och ett levande säte. En levande röv, helt enkelt. Leve röven! 

Bästa Galishimo är förresten i en så fin fas nu. Han frustar bara på och följer nöjt med i mina små rörelser och förändringar. "Jaha, vill du att jag ska flytta bogen för vikt? Okej då jag svänger väl då..." och han är jättenöjd över att jobba med det lilla. Det känns som att vi kopplar upp oss på varandra och bara tuffar på. Det finns inget han gör tokigt just nu, när vi är på uteridbanan på hemmaplan och tränar, det är bara för mig att växla upp min ridning och bli bättre! 

Vad skönt att Galishimo blivit så lugn i sig själv att jag kan "lämna honom ifred" under ridningen och fokusera ett helt ridpass på bara mig själv, mina händer, och min sits. För varje år blir han bara bättre, det känns så lyxigt och väl förtjänt, så som vi har kämpat!