Söker man lycka eller mening?

Jag har ju funderat lite över Galishimo och de nya förutsättningarna som jag får nu med de nya arbetsuppgifterna. Livet sammanfaller ju dessutom just nu med att jag blir klar med några längre lån, bland annat topplånet på min bostad som går ut om fem månader, och gör att jag får loss ännu mer pengar. Kortfattat kan man säga att jag har råd med en betydligt dyrare och bättre häst. Jag har till och med råd med en bättre och dyrare häst OCH så har jag råd att ha kvar Galishimo, om jag vill. Det är ingen omöjlig ekonomisk ekvation, om jag väljer att bo kvar i min etta.

Men har jag tid med två hästar? Har jag ork? Det är ju inte så att jobbet kommer att vara en lek i parken, utan snarare kommer det att göra mig väldigt trött emellanåt.

Jag är ganska säker på att jag skulle kunna bli väldigt glad av att få delta i dressyrtävlingar och lättare hopptävlingar, om jag hade en häst som var lite erfaren och bjussade på att hjälpa mig lite. Jag har ju förut tävlat i diverse konditionssporter (triathlon, maraton, en svensk klassiker) och vet att jag trivs och blir glad av tävlingsmiljöer och de utmaningar de innebär.

Jag kan också tänka mig att jag hade varit väldigt glad av ha en snäll och trevlig islandshäst som kunde ta mig på långa uteritter på trygga små hovar. Islandshästarna på stallet där Galishimo står är helt fantastiska i sina temperament och samtidigt väldigt energiska. Till och med den äldsta islandshästen som sedan länge passerat 20 år är pigg, gladd, orädd och väldigt framåt.

Men det har funnits en annan känsla som jag inte riktigt kunnat definiera och sätta rätt ord på. Det jag har sett på exempelvis bloggar är ju att några ryttare kan ha sin "förstahäst" ganska länge och kämpa hårt med den och ge den massor av kärlek och träning. Sedan så kan de "byta upp sig" till en bättre andrahäst, vilket kan ge ännu bättre resultat. Det som händer sedan är inte heller allt för ovanligt, då det kan hände att den bättre "andrahästen" relativt snabbt byts ut till den ännu bättre "tredjehästen" som ger nya höjder på ridningen. Sedan tappar ryttarna ibland intresset, trots fantastiska resultat. Den kända bloggaren Ingrid Skoog är ett exempel på en ryttare som höll fast vid sina hästar inledningsvis, men vars intresse verkade dö ut efter några väldigt lyckade hästbyten. Självklart är andra faktorer inblandade, men jag har ändå sett ett mönster.

Så att byta upp sig till en ny häst kan öka känslan av glädje... men vad är det som gör att man inte håller fast vid detta?

Meningsfullhet säger Emily Esfahani Smith. Känsla av sammanhang. Hon hävdar att känslan av meningsfullhet och känsla av lycka ibland inte alls sammanfaller.  Om man vill känna en större och hållbarare tillfredsställelse över livet, så ska man inte söka lyckan utan i stället meningsfullheten.

Och det är ju där som skon klämmer för mig. Att släppa engagemanget för Galishimo och fokusera på en annan häst, skulle på många sätt innebära en känsla av att jag förlorat meningsfullheten med hästägandet. Om allt bara handlar om tävlingar och resultat och lycka så kan jag byta bort honom i ett nafs, och faktiskt inledningsvis blir lyckligare. Men det finns ju även ett värde i att behålla honom länge, att fortsätta knyta band med honom, att fortsätta gå kurser och utvecklas med honom, och fortsätta tycka om honom, och respektera honom för den fantastiska individ han är. Det skulle kunna ge en större känsla av meningsfullhet. Och enligt vissa är den känslan hållbarare.

Jag har inte grubblat klart i denna fråga, men jag har kommit mig en bit på vägen...