En liten ljusning med ridningen

Idag var jag och Björn till ridhuset med Galishimo. Först red jag och vi försökte träna på skritt och halt. Detta låg inte på Galishimos agenda då han sprang sidvärtes och baklänges och skruvade på sig och toktuggade på bettet och härjade runt. Han kändes väldigt spänd och stressad. Då blev jag less och jobbade med honom avsuttet en stund och krävde väldigt, väldigt mycket fokus. Jag var en arg tant, helt enkelt. Särskilt bogarna som flaxade hit och dit och som han gärna lutar mot mig, när vi går. Det var strängeligen förbjudet.

Från början blev Galishimo väldigt kränkt och ledsen och sprattlade lite. Sedan kom han plötsligt på, som ett mirakel, att han plötsligt är proffs på skritt och halt. Och flytta bak och bog. Nemas problemas. Och så hade han koncentrations-öronen på sig hela tiden. Ni vet, öronen som inte pekar framåt utan blir lite introvert lagda och spetsade åt sidan. Och som hela tiden väntar på nästa kommando. Så jag gav honom uppgift på uppgift och han gjorde dem alla otroligt snyggt och prydligt.

Sedan satt jag upp på honom och bad honom ta på sig koncentrationsöronen och då gick plötsligt allting utmärkt. Väldigt skön känsla. Björn filmade med sin kamera men den hade tyvärr lagt av, men han använde min kamera under den avsuttna träningen, och det är jag ändå nöjd över. Jag vet att ridningen blev bra, trots att den inte fanns på bild, och när jag känner att Galishimo har 100 % fokus på mig så blir jag ju självklart mindre orolig. Nackdelen är att han blir väldigt elektrisk och samlad och man får den där känslan att man sitter på dynamit, som är lite läskig. Men en samlad häst ska ju ha lite krut och bärighet i rumpan.

Jag känner mig i alla fall mer nöjd än vad jag känt mig på länge!