Den lilla araben och det stora draperiet Episode 3.

Jag åkte till ridhuset för att träffa Anna och Pride på söndag eftermiddag, men energin var lite låg och även mina ambitioner. Det var många saker som kunde ha triggat Galishimo att bli mer orolig. Det var hoppning i nya ridhuset så det undvek vi helt. Vi gick till det gamla ridhuset, men hann inte rida länge förrän en ridlärare frågade om det var okej om hon drog för det stora draperier som delade av ridbanan, så att ridskolehästarna skulle hålla sig på sin sida när de hopptränade elever. 

För två och ett halvt år sedan hände det också, och jag skrev så här i bloggen: 

"Varje ljud resonerade genom Galishimos lilla hästkropp men han skötte sig ändå och fokuserade på mig. En handikappramp fälldes ut för handikappridning och ett stort draperi drogs ut för att avskilja ridbanan. Då bröt Galishimo ihop. Han skakade och pulsen slog kraftigt genom hela kroppen. Jag tyckte lite synd om honom. Ska man verkligen utsätta honom för allt detta? Han trivs bäst i öppna landskap med lugna uteritter i tryggt sällskap"

Jag minns den dagen så väl. Det gick inte att stanna i ridhuset efter att han sett draperiet dras. Vi hade sadelutprovning och fick byta ridhus för att jag skulle kunna få kontakt med honom igen eller våga sitta upp. Galishimo var nio år och gick knappt få att stå stilla eller hålla fast, och han lugnade aldrig ned sig. Jag tänkte att han inte var unghäst längre, detta var vad jag hade att jobba med, och jag övervägde att helt sluta utsätta honom för allt detta. Var ens ridhuskort en så bra idé?! Va?

Sedan kunde vi ju passera draperiet för ett år sedan, trots Galishimos lätta klaustrofobi så kunde vi passera draperiet, både avsuttet och uppsuttet. Han verkade ganska trygg men han blev orolig när han hörde en annan häst på andra sidan. Trots att de red lugnt och försiktigt och faktiskt med en extra omtanke för just Galishimo, då ryttaren på andra sidan kände till Galishimo och visste vilka spänningar han hade, som vi brottades med.  

I mars förra året så passerade vi draperiet. 

Tillbaka till nutiden: 

"Visst får du dra draperiet!" svarade jag ridläraren och tillade: 

"Vänta bara, så ska jag kliva av först..." 

Galishimo stelnade och stirrade på draperiet, med ögon stora som tallrikar, när det drogs genom ridbanan av ridläraren, till ljudet av ett dolt mullrande, men jag såg direkt att han inte hade någon panik. Det är skillnad på rädsla och rädsla. Jag var mer orolig över Anna som satt kvar på Pride, som glodde minst lika storögt. 

Sedan gick det faktiskt ganska bra. Vi undvek skynket förstås. Men visst var det lätt att sitta upp och rida! När ridskolehästarna hoppade eller galopperade så reagerade han lite, men inte på det explosiva sättet utan betydligt mer kontrollerat. 

Jag gjorde många skrittövningar och övade upp bogkontrollen. Jag har totalt nerdat ner mig i bogkontroll. Just nu finns det inget roligare att pilla med, det känns så häftigt att med små medel styra vad som händer i hans front. För varje gång jag gör det i skritt ju bättre lyssnar han. Det är en otroligt trevlig upplevelse. 

På sista bilden där så lutar jag mig tydligt dit jag ska, tränger lite med ytter tygel och leder lite med inre, och hela hästen följer så mjukt och smidigt med och korsar sina framben för att fånga upp mig och rätta sig in i den nya ramen jag skapat. Vilken härlig känsla! Vilken liten följsam häst jag har! Ju mer jag tränar ju mindre tydliga kommer mina gester att bli. 

Det är så fint att ha honom med mig. Det tar sin lilla tid för oss, att bli trygga tillsammans, men jag är så nöjd! 

.