När man äntligen lyckas förstår man inte varför

Ni som känner mig och följt bloggen en längre tid vet att jag har problem med att följa ridhusväggen. Jag har åkt av ett par gånger nära väggar och staket eftersom även Galishimo ogillade väggar i sin gröna ungdom. Jag får en slags reaktion motsvarande (ej diagnoserad) posttraumatiskt stressyndrom vilket har varit otroligt energikrävande. Jag får väldigt förstärkt hörsel, får panik till av varje ljud, hjärtat slår jättehårt, och sedan kan jag vara trött i timmar efteråt. Vad som syns av det hela för en utomstående är obefintligt. Många tränare tycker att jag verkar orädd, men det beror mest på att jag har tränat i flera år på att dölja det i kroppspråk och uttryck, framför allt för hästens skull. Men visst har det varit kvar. 

Galishimo verkar inte ha påverkats av detta, vilket även fascinerat mig. Hans reaktionsmönster ser exakt likadant ut oavsett vem som rider. Han kan vara spänd men långt ifrån omöjlig. 

Hur som helst - tillbaka till mig: Min grundtanke var att hantera rädslan för väggar som mina erfarenheter med fallskärmshoppningen (jag tog certifikat i fallskärmshoppning när jag var yngre.), det vill säga  man är rädd, men utsätter sig för rädslan regelbundet. Sedan planar rädslan ut för varje gång man utsatt sig för den.  Men panikreaktionerna blev bara värre ju mer jag kämpade med dem. Helt motsatt reaktion än erfarenheterna jag hade vid fallskärmshoppningen. Det kändes som att jag matade ett monster när jag höll på och pressade mig mot väggarna. Och pressade jag mig för mycket fick jag även mardrömmar, och mardrömmar är betydligt svårare att kontrollera än verkligheten, tro mig. 

Och till slut så har jag struntat i problemet helt och hållet. Livet är gott ändå och att jag har problem med ridhusväggen är ju ett litet problem i jämförelse med folk som är rädda för torg, baciller, kalorier, strålning eller vad fasiken som helst som man kan råka att ofrivilligt haka upp sig på. Jag håller mig en halvmeter från väggen helt enkelt. Jag ska ändå inte tävla. Jag orkar inte kämpa på med detta mer. Vissa personlighetstyper kan få mentala buggar, om man har en sårbarhet för sådant, och det får vara så. Livet går vidare. Någon gång när jag känt mig modig eller trygg så har jag skrittat lite eller travat en kortare bit efter väggen men det kan gå veckor, och ibland har det gått månader mellan gångerna. 

Men i söndags gick det plötsligt mycket bättre än vad det brukar. Bara sådär. Jag skrittade först på långa tyglar och travade sedan, och gjorde flera övningar efter fyrkantsspåret. Jag hade inte ens planerat att följa fyrkantsspåret utan noterade bara att jag inte "triggades" av väggen och då är det ju bara att passa på och mysa vidare efter väggen så gott man kan. Nästan helt utan spänningar alls. Jag drog inte direkt iväg med en galopp, men känslan var väldigt bra. Mystiskt bra. 

När det varit mycket som Galishimo kunnat bli tittig över, som här, så har jag hållit ut lite mer, men annars bara lutat mig bakåt och sjunkit ned i sadeln och drivit på honom. Precis som man ska göra med honom, att luta sig bakåt är bra om han tvärstannar får då kan man parera stoppet lättare utan att falla framlänges, men precis som det är lätt att förklara, så är det omöjligt att genomföra när jag nästan blir förlamad av rädsla. Det syns inte på bilden ovan men jag ler faktiskt och pratar med honom om att han är duktig. Det kändes tryggt. Björn reagerade väldigt mycket på att vi följde fyrkantsspåret så mycket som vi gjorde och sade överraskat att det plötsligt blivit en enorm skillnad jämfört med tidigare pass. 

Och nu kommer ju den irriterande frågan som jag så gärna vill ge mig själv, och andra svaret på: 

VARFÖR?! 

Varför blev det bättre nu? Vad beror det på? Är Galishimo lugnare? Är det pausen från ridhusväggen som förändrat mig? Har det med kosten att göra, att jag ändrat om den? Har det med de långa spända uteritterna att göra? Har det med all transportåkning att göra? Att Galishimo vant sig vid väggar och trånga utrymmen bättre, och jag läser av honom i det? Har jag bytt metod? Har jag bytt signalsystem? Har jag bytt attityd? Inget som någon kan peka på, i alla fall... 

Det känns ungefär som om man skadat ett knä och följt konstens alla regler och träningsprogram och vilat och ätit specialkost och tillskott och träffat experter och varit på rehabiliterande kliniker och inget fungerat, och sedan, efter flera års kämpande med det onda knäet, ger man upp och tänker "Jaha, jamen jag lever väl med ett värkande knä då." och så slutar knäet göra ont, av sig själv, några månader senare. 

Förvirrat. Hur ska man orka med ett liv utan förklaringsmodeller? Hur står man ut med att saker, både bra och dåliga, plötsligt händer, utan att man kan lägga in en förklaringsmodell och lägga in det i ett fack med begripliga erfarenheter? 

Men så är det väl med livet. Man förstår inte hälften av vad som händer. Och så är det väl bara med det. 

Och det är ju också en erfarenhet. 

.