Taggad på uteritt!

På torsdagen så pratade jag och Linn ihop oss om att rida på uteritt och jag taggade som sjutton. Jag började peppa upp mig redan på kontoret innan jag gått hem för dagen. Jag vill verkligen, verkligen börja galoppera mer med Galishimo ute. Galishimo vill verkligen, verkligen INTE galoppera ute för han hinner inte titta klart på saker då. Han har handbromsen i och stirrar ängsligt omkring sig. Men man kan galoppera ändå. Övertygade jag honom om.

Linn red efter oss och peppade oss och när jag väl fick till en vinglig galopp så hörde jag Linn skrika
"HEJJA! SNYGGT!" efter oss och då var det bara att kämpa lite till. Jag fick ihop tillräckligt med material för att göra en liten uterittsfilm också. Vi avslutade med lite galopp på ridbanan för att jag skulle kräma ur Galishimo lite extra, i hopp om att han skulle bli trött.


Efter vi varit ute och ridit hela kvällen, i nästan två timmar, plus galoppträning på ridbanan, så hade jag hoppats att Galishimo skulle vara trött och lugn av att återvända till hagen. Galishimo var inte trött och lugn. Han var pigg som sjutton. Som ett självladdande batteri. Ju mer man rider ju piggare blir han...

Jag tycker att vi verkligen fått en särskild kontakt genom åren. Som ni ser så är han jättetaggad på att få springa ut på grönbetet men lyssnar på mig och kommer när jag ropar. Sedan så väntar han spänt på att få signalen att få bränna iväg och då drar han iväg som en galopphäst från en startbox när jag säger "Stick då!"...  Vi har våra rutiner och förstår varandra ganska bra.


Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer