Ridhuset episode 8
Jag och mamma petade in Galishimo i transporten idag igen och han var lätt som en plätt. Vilket väcker en alldeles särskild lycka då jag tidigare kämpade mig kräk-less på lastträning hela våren och stod där frusen och blöt med en hink pellets under slaskmånaderna, under tiden han stod där inne och skakade av skräck. Men den tiden är förbi! Nu knallar han in som ingenting och skulle förmodligen förneka att han varit rädd för detta om man frågade honom.
I ridhuset upptäckte Galishimo takfläktarna. Han frös fast och stirrade i flera minuter och gick knappt väcka ur transen av de snurrande takfläktarna. Vi viftade lite med händerna framför ögonen på honom och pillade honom i läpparna som han spänt höll igen. Vid sådana tillfällen kan man ju antingen med hårdare handlag distrahera hästen, eller låta den titta. Hur man än gör så kommer han ju inte för alltid bli förhäxad av snurrande takfläktar. Eftersom ingen häst i historien har dött av en takfläkt. Eller mentalt frusit fast tills den svultit ihjäl.
Jag och mamma övervägde att göra en rolig video av att han blivit förhäxad men bestämde oss i stället för att knäppa loss tyglarna och lämna honom (förstenad, stenhård, orörlig och med stirrande koögon) och sätta oss på en pall i närheten och prata om annat. Då började Galishimo till slut känna sig dum av stå förhäxad. Han började till slut snegla på oss, tugga lite och kom sedan och ställde sig hos min mamma, när förhäxningen släppt. Sedan brydde han sig inte mer om takfläktarna.
"Är det dags att bete sig som en normal häst nu då?" frågade vi honom och han verkade väl tycka att det var en rimlig förväntan. Sedan var det bara att kliva upp och rida. Jag pressade väl inte oss särskilt mycket, men tyckte att han skulle galoppera lite nu när han ändå var lite tröt efter diverse långritter.
Galishimo verkade väldigt trött och man fick be honom två eller tre gånger att galoppera. Perfekt läge för mig att träna på galoppen i ridhuset med andra ord! Jag tycker det är läskigt när han springer för fort och jag vågar lite mer när jag känner att det inte finns så mycket överskottsenergi.
Men nu var han en ängel. Han kände väl att gud gett honom en andra chans då han överlevt takfläktarna och att han är skyldig att göra någon form av motprestation. Något åt det hållet, måste det ha varit.
Eftersom Galishimo var så trött så red jag bara 25 minuter och sedan åkte vi hem. Jag kunde inte sluta prata om honom på flera timmar. Han är ju jättefin nu. Det blir bättre och bättre för varje pass. Jag har fått några fantastiska månader av honom!
I ridhuset upptäckte Galishimo takfläktarna. Han frös fast och stirrade i flera minuter och gick knappt väcka ur transen av de snurrande takfläktarna. Vi viftade lite med händerna framför ögonen på honom och pillade honom i läpparna som han spänt höll igen. Vid sådana tillfällen kan man ju antingen med hårdare handlag distrahera hästen, eller låta den titta. Hur man än gör så kommer han ju inte för alltid bli förhäxad av snurrande takfläktar. Eftersom ingen häst i historien har dött av en takfläkt. Eller mentalt frusit fast tills den svultit ihjäl.
Jag och mamma övervägde att göra en rolig video av att han blivit förhäxad men bestämde oss i stället för att knäppa loss tyglarna och lämna honom (förstenad, stenhård, orörlig och med stirrande koögon) och sätta oss på en pall i närheten och prata om annat. Då började Galishimo till slut känna sig dum av stå förhäxad. Han började till slut snegla på oss, tugga lite och kom sedan och ställde sig hos min mamma, när förhäxningen släppt. Sedan brydde han sig inte mer om takfläktarna.
"Är det dags att bete sig som en normal häst nu då?" frågade vi honom och han verkade väl tycka att det var en rimlig förväntan. Sedan var det bara att kliva upp och rida. Jag pressade väl inte oss särskilt mycket, men tyckte att han skulle galoppera lite nu när han ändå var lite tröt efter diverse långritter.
Galishimo verkade väldigt trött och man fick be honom två eller tre gånger att galoppera. Perfekt läge för mig att träna på galoppen i ridhuset med andra ord! Jag tycker det är läskigt när han springer för fort och jag vågar lite mer när jag känner att det inte finns så mycket överskottsenergi.
Men nu var han en ängel. Han kände väl att gud gett honom en andra chans då han överlevt takfläktarna och att han är skyldig att göra någon form av motprestation. Något åt det hållet, måste det ha varit.
Eftersom Galishimo var så trött så red jag bara 25 minuter och sedan åkte vi hem. Jag kunde inte sluta prata om honom på flera timmar. Han är ju jättefin nu. Det blir bättre och bättre för varje pass. Jag har fått några fantastiska månader av honom!
Kommentarer
Skicka en kommentar