Lunkjogg med Galishimo
Igår blåste det för kraftigt för att jag skulle våga rida ut på Galishimo så jag tog på mig joggingskorna och följde Lotta och Alladin på milrundan. Det ekipaget har jag känt i flera år då vi köpte våra arabhästar ungefär samtidigt och hade dem på samma stall. Sedan bytte jag stall och några år senare gjorde även Lotta och Alladin det. Det är roligt när man kan följa varandras utveckling över åren.
Eftersom det -som sagt- blåste kraftigt i början så valde jag att jogga med hjälm för säkerhets skull, men vindarna avtog ganska omgående när vi väl kom oss iväg så det var kanske inte optimalt. Tur att min hjälm både är väldigt lätt, luftig och bekväm. Å andra sidan så gillar Galishimo att springa med mig och "glädje-slänger" därmed ganska mycket med skallen på våra joggingturer, så det kanske inte skadar att ha hjälm även när man hanterar honom från marken i början.
Jag kunde konstatera att jag mår bättre nu! Förut kändes min kropp som ett upp och nedvänt timglas med sand som rann ur, då jag bara blev tröttare och tröttare ju mer jag rörde på mig. Det är en obehaglig och ovan känsla att ta en promenad och långsamt känna hur energin rinner ur en. Det var förmodligen kopplat till järnbristen. Nu känner jag mig mer som jag BRUKAR känna mig när jag tränar: Lite trög i början men sedan kommer jag i gång och får välbehagskänslor och blir pigg efter varje liten joggingfrekvens. Joggar jag mig andfådd och behöver hämta andan så behöver jag bara gå 200-300 meter så kan jag glatt jogga igen ifall jag vill. Precis som det ska vara! Nu är jag ju ur form så det blev 90% promenad och 10 % små infall av jogging, men jag blev jättenöjd i alla fall. Känslan var rätt!
Galishimo tycker det är jätteroligt att jogga med mig så det är bara trevligt att ha med sig honom. Det känns skönt att äntligen kunna kombinera två fritidsintressen som jag verkligen gillar. Jogging och häst!
Avslutar inlägget med citat från länken från 2013 där jag skrev om mig, Lotta och Alladin, när Galishimo var så ung och yster att jag knappt vågade promenera honom ute:
"Vi började fantisera om att rida ut tillsammans i framtiden. Ta med oss fika. Kanske ta någon rejäl långvandring..."
Det blev ju så!
Eftersom det -som sagt- blåste kraftigt i början så valde jag att jogga med hjälm för säkerhets skull, men vindarna avtog ganska omgående när vi väl kom oss iväg så det var kanske inte optimalt. Tur att min hjälm både är väldigt lätt, luftig och bekväm. Å andra sidan så gillar Galishimo att springa med mig och "glädje-slänger" därmed ganska mycket med skallen på våra joggingturer, så det kanske inte skadar att ha hjälm även när man hanterar honom från marken i början.
Jag kunde konstatera att jag mår bättre nu! Förut kändes min kropp som ett upp och nedvänt timglas med sand som rann ur, då jag bara blev tröttare och tröttare ju mer jag rörde på mig. Det är en obehaglig och ovan känsla att ta en promenad och långsamt känna hur energin rinner ur en. Det var förmodligen kopplat till järnbristen. Nu känner jag mig mer som jag BRUKAR känna mig när jag tränar: Lite trög i början men sedan kommer jag i gång och får välbehagskänslor och blir pigg efter varje liten joggingfrekvens. Joggar jag mig andfådd och behöver hämta andan så behöver jag bara gå 200-300 meter så kan jag glatt jogga igen ifall jag vill. Precis som det ska vara! Nu är jag ju ur form så det blev 90% promenad och 10 % små infall av jogging, men jag blev jättenöjd i alla fall. Känslan var rätt!
Galishimo tycker det är jätteroligt att jogga med mig så det är bara trevligt att ha med sig honom. Det känns skönt att äntligen kunna kombinera två fritidsintressen som jag verkligen gillar. Jogging och häst!
Avslutar inlägget med citat från länken från 2013 där jag skrev om mig, Lotta och Alladin, när Galishimo var så ung och yster att jag knappt vågade promenera honom ute:
"Vi började fantisera om att rida ut tillsammans i framtiden. Ta med oss fika. Kanske ta någon rejäl långvandring..."
Det blev ju så!
Kommentarer
Skicka en kommentar