Sladdvecka

Jag hade lyckats glömma att det var min vecka att sladda ridbanan, denna vecka. Det var bara att ta sig i kragen, sluta beundra brickan, och pallra sig till stallet omedelbart. Plan A var att sladda ridbanan på en gång. Plan B var att ta med sig kameran ifall Plan A inte skulle fungera om det var hästar på ridbanan. Plan A fungerade inte så jag fick plocka fram kameran och fotografera duktiga ryttare och hästar som bara lekte runt och hade roligt med sina fyrfota vänner.

Precis när Linn och Pauline städat undan efter sig och lämnat ridbanan så hann jag köra 20 meter med sladden efter bilen, innan Ebba kom. Hon föreslog att jag skulle sladda ridbanan samtidigt som hon red. Jag föreslog att jag skulle plocka fram kameran och försöka få fram några fina ridbilder. Eftersom jag har semester.

Ebba tyckte väl att det var en halvbra idé från början, så jag började peppa henne lite försynt. Tänkte jag. Ni vet. Föreslå saker. Som kan bli bättre. Helst i galopp. Några varv till bara. Kan ni prova att ta i lite mer? Sedan blev jag så inne i fotograferandet att jag missade att både Ebba och hennes häst till slut dröp i svett och stod på mitten av ridbanan och såg helt tomma ut i blicken båda två. Sedan instagrammade Ebba att hon just haft årets tuffaste ridpass. Då kom jag på att jag kanske ska föreslå saker lite försiktigare. I skritt kanske. Till att börja med.... Ebba blev i alla fall nöjd, och det är huvudsaken.

Sedan sladdade jag banan i lugn och ro på kvällskvisten, tills det började skymma, och satte mig sedan med ett glas vin och redigerade hästbilder in till småtimmarna. Det här är verkligen semester för mig. Att inte ha bråttom någonstans, att hänga med folk jag trivs med, och att bara sladda den där jävla ridbanan så den är jämnare än på ett Olympiskt Mästerskap.

Blogga har jag ju tydligen också tid att göra. Precis hur mycket som helst! Freedom!