Ensam på milsrundan
Nu skulle jag nästan vilja påstå att jag känt mig piggare igen. Ta i trä och spotta tre gånger över axeln och kasta katten över farstun och hjula baklänges naken och andra besvärjelser. Hoppas det håller i sig tills i morgon så jag får två bra dagar på raken!
Jag tycker att jag slutat tappa hår och att saker smakar lite godare igen. Jag köpte glass och den smakade supergott, har inte varit sugen på något alls de senaste veckorna.
Efter en lång och skön sovmorgon så begav jag mig till stallet och tog ut Galishimo på en ensam ridtur på milspåret. Jag tycker det går jättebra nu. Man måste verkligen vara med när man rider Galishimo ute. Man kan inte direkt njuta av naturen på lösa tyglar, särskilt inte de första två kilometrarna då Galishimo alltid drabbas av stark och akut hemlängtan. Då letar han frenetiskt efter anledningar att få uttrycka sin hemlängtan. Sedan brukar det gå bättre.
Jag försöker galoppera med honom och han tycker för det mesta att det är en dålig idé när vi galopperar bortåt. Hemåt skulle han förmodligen tycka att det hela vore en betydligt bättre idé. Han är så övertygande om detta att han helt enkelt aldrig FÅR galoppera hemåt. Risken är överhängande att han även då drabbas av akut och stark hemlängtan. Han får bara galoppera bortåt. Att galoppera hemåt har alltid varit ett stort No-No i hela hans liv, med blott några få undantag då han verkat utmattad. Men bortåt kämpar vi på! Vi tog vår invanda milrunda även idag. Den ska sitta som en smäck.
Milsrundan som vi tränar på har massor av utmaningar fortfarande: Prasslande buskar. Älgtorn. Kvistar. Pippifåglar. Den har allt! You name it!
Jag tycker att jag slutat tappa hår och att saker smakar lite godare igen. Jag köpte glass och den smakade supergott, har inte varit sugen på något alls de senaste veckorna.
Efter en lång och skön sovmorgon så begav jag mig till stallet och tog ut Galishimo på en ensam ridtur på milspåret. Jag tycker det går jättebra nu. Man måste verkligen vara med när man rider Galishimo ute. Man kan inte direkt njuta av naturen på lösa tyglar, särskilt inte de första två kilometrarna då Galishimo alltid drabbas av stark och akut hemlängtan. Då letar han frenetiskt efter anledningar att få uttrycka sin hemlängtan. Sedan brukar det gå bättre.
Jag försöker galoppera med honom och han tycker för det mesta att det är en dålig idé när vi galopperar bortåt. Hemåt skulle han förmodligen tycka att det hela vore en betydligt bättre idé. Han är så övertygande om detta att han helt enkelt aldrig FÅR galoppera hemåt. Risken är överhängande att han även då drabbas av akut och stark hemlängtan. Han får bara galoppera bortåt. Att galoppera hemåt har alltid varit ett stort No-No i hela hans liv, med blott några få undantag då han verkat utmattad. Men bortåt kämpar vi på! Vi tog vår invanda milrunda även idag. Den ska sitta som en smäck.
Milsrundan som vi tränar på har massor av utmaningar fortfarande: Prasslande buskar. Älgtorn. Kvistar. Pippifåglar. Den har allt! You name it!
Kommentarer
Skicka en kommentar