Mamma på långritt

Att mamma rider Galishimo är ju något jag både förtjusas och förfäras över. Jag är livrädd för att något ska hända min mamma eftersom Galishimo inte är tryggaste hästen i båset, om man säger så. (Galishimo går för övrigt under namnet "Tjollerhästen" av stallägarna eftersom han blir mest upprörd på minst stimuli, av alla hästar i hagarna. Vilket de tycker är lite roligt och gulligt.)

Men mamma hävdar att hon fortfarande, trots sin ålder, är myndig, och att hon därmed har rätt att ta sina egna risker. Vill hon lära sig rida på Galishimo så tänker hon efterfråga detta. Dessutom tänker hon att hon och Galishimo känner varandra och att det är extra roligt då. Jag gick med på detta men med en viss oro i magen. Helst håller jag i Galishimo så han inte hittar på något bus. Hårt.

Enligt mammas önskemål blev det en två timmars ridtur i skog och mark. Hon var jätteglad och strålade över att få rida ut på honom. Vi övade på att hon skulle luta sig rejält tillbaka och "sitta sladdrig och slö som en säck potatis" vid vissa tillfällen, som en förberedelse för hur hon ska göra om Galishimo skulle råka bli spänd. Så det gjorde vi i omgångar, över diken och lite trängre passager, och mamma skötte det jättebra. När det väl flög fram två skogsduvor vid några buskar så satte hon sig direkt i "bakåtlutad slapp potatisposition" när Galishimo spratt till. Det såg väldigt lovande ut!

Vi träffade även på Lasses traktor med ett släplass fullt med vita fladdriga höbalar, ett rådjur och två tranor på nära håll som flög över våra huvuden. Jag höll för det mesta hårt fast i Galishimo men han var ovanligt snäll. Antingen var han extra snäll eftersom han bar på mamma. Eller så var han extra snäll eftersom han nu gått milsrundan fyra gånger på fyra dagar. Vilket blir fyra mil. Vilket mycket väl kan köra slut på en lätt överviktig häst. Han gjorde inga försök att beta gräs när vi gick över ängarna, eller busa på annat sätt. Han gick bara snällt med spetsade öron.

Kanske var han extra försiktig med mamma. Efter att han lydigt burit henne genom skog och mark, över broar och nedför och uppför en liten ravin samt genom skog och två passager över järnvägsspåret så satt hon av, och ville gå de sista tre hundra metrarna. Och då började han retas. Han höll fast allt han kunde komma åt i munnen (främst tyglar och grimskaft) och ville inte släppa taget. Oavsett hur sur man blev på honom.

Det var för övrigt svårt att bli sur på honom idag. 
Han bar ju min mamma så fint. 

.