Ett inlägg om jackor

Ni vet, ibland ser man en bild och så inser man att saker gått för långt och att kroppen inte är vad den tidigare varit. Den här bilden är en sådan bild. Ser ni något konstigt med den? Nähä, det gör ni kanske inte. Men om vi zoomar in lite och ljusar upp ännu mer, så..




Ja, det är jackan. Den måste dö. Jag har vetat om att den är för liten väldigt länge men som vi alla vet så har jag separerat för fyra år sedan och sparat pengar till bil och transport i tre år. Sedan biter man ihop och tänker att ingen jäkel på stallet bryr sig hur man är klädd. Och själva grejen med att spara pengar handlar ju just om det där att undvika inköp och på mer eller mindre konkreta sätt tvingas ingå i någon slags självförnedring när man håller tillbaka med ekonomin. Jackan blev inköpt år 2009, för åtta år sedan och satt då så här:


Men tiderna förändras. Jag förändras. Kroppen förändras. Jackan åker i tvätten femtioelva gånger. Och nu måste den begravas.

Då har jag blott nästa katastrof kvar i garderoben. Den rosa "Skämmesjackan" som jag inköpte år 2012 eftersom den var väldigt billig. Den VAR väldigt billig. Jag har nu använt den i fem år och den ser ut som ny ut. Men fortfarande väldigt billig. Fluffig. Rosa. Och på något sätt Inte Jag. Dessutom inköpt när jag var mer överviktig än vad jag är nu.




Den jackan måste också dö. Jag var helt säker när jag hade den på ridhuset och genast kände mig som en sämre ryttare. Jackan vill mig inte väl. Den vill inte att jag ska vara bra. Den förstör mina skills med sin fluffighet, felaktiga storlek och rosa oskuld. Den måste också dö. Det är dags nu. Jag har råd att säga farväl till den.

Efter långturen med Galishimo idag, i den förnedrande lilla svarta jackan (som mest såg ut att skrika på hjälp under tiden min bastanta kropp sprängde den i sömmarna), så åkte jag direkt till Team Sportia. Redo att finna en ny ersättare. Inga mer gamla jackor. Inga mer knasiga storlekar. Inga mer skamliga bilder. Bara en lätt, snygg, jacka som är fit for fight att följa med mig både i stallet och på löpning och bli tvättad alldeles för ofta. Jag är redo att bränna pengar nu. Jag kan bränna pengar nu!

Och där hängde den. En Haglöfs vinröd damjacka. Det blev kärlek vid första ögonkastet. Den var lätt. Den var mjuk. Den kostade 1200 kronor. Den lovade att följa med mig vart jag än vänder mig. Det sa bara "klick" helt enkelt.



Jag vill inte låta för självsäker, men jag tror faktiskt att detta kommer att bli en lång och hållbar relation. Som inte tar slut i första taget. Jag har det bara på känn!

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Den där silverbjälken

Planering med att måla hästtransport

Ett tungt beslut om gårdskatterna