Ett inlägg om jackor

Ni vet, ibland ser man en bild och så inser man att saker gått för långt och att kroppen inte är vad den tidigare varit. Den här bilden är en sådan bild. Ser ni något konstigt med den? Nähä, det gör ni kanske inte. Men om vi zoomar in lite och ljusar upp ännu mer, så..




Ja, det är jackan. Den måste dö. Jag har vetat om att den är för liten väldigt länge men som vi alla vet så har jag separerat för fyra år sedan och sparat pengar till bil och transport i tre år. Sedan biter man ihop och tänker att ingen jäkel på stallet bryr sig hur man är klädd. Och själva grejen med att spara pengar handlar ju just om det där att undvika inköp och på mer eller mindre konkreta sätt tvingas ingå i någon slags självförnedring när man håller tillbaka med ekonomin. Jackan blev inköpt år 2009, för åtta år sedan och satt då så här:


Men tiderna förändras. Jag förändras. Kroppen förändras. Jackan åker i tvätten femtioelva gånger. Och nu måste den begravas.

Då har jag blott nästa katastrof kvar i garderoben. Den rosa "Skämmesjackan" som jag inköpte år 2012 eftersom den var väldigt billig. Den VAR väldigt billig. Jag har nu använt den i fem år och den ser ut som ny ut. Men fortfarande väldigt billig. Fluffig. Rosa. Och på något sätt Inte Jag. Dessutom inköpt när jag var mer överviktig än vad jag är nu.




Den jackan måste också dö. Jag var helt säker när jag hade den på ridhuset och genast kände mig som en sämre ryttare. Jackan vill mig inte väl. Den vill inte att jag ska vara bra. Den förstör mina skills med sin fluffighet, felaktiga storlek och rosa oskuld. Den måste också dö. Det är dags nu. Jag har råd att säga farväl till den.

Efter långturen med Galishimo idag, i den förnedrande lilla svarta jackan (som mest såg ut att skrika på hjälp under tiden min bastanta kropp sprängde den i sömmarna), så åkte jag direkt till Team Sportia. Redo att finna en ny ersättare. Inga mer gamla jackor. Inga mer knasiga storlekar. Inga mer skamliga bilder. Bara en lätt, snygg, jacka som är fit for fight att följa med mig både i stallet och på löpning och bli tvättad alldeles för ofta. Jag är redo att bränna pengar nu. Jag kan bränna pengar nu!

Och där hängde den. En Haglöfs vinröd damjacka. Det blev kärlek vid första ögonkastet. Den var lätt. Den var mjuk. Den kostade 1200 kronor. Den lovade att följa med mig vart jag än vänder mig. Det sa bara "klick" helt enkelt.



Jag vill inte låta för självsäker, men jag tror faktiskt att detta kommer att bli en lång och hållbar relation. Som inte tar slut i första taget. Jag har det bara på känn!

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Påskjutet

Bild
Ares börjar känna sig mer och mer bekväm med mig i sadeln, och det märktes mest igår med att han har ett riktigt fint påskjut med starka bakben. Igår var han lugn, jag var lite försiktig då vi inte var ensamma på ridbana, men idag var husse med och jag kände mig tryggare, och då var han pigg! Skritten är stor och ordentlig där han vill framåt, vid minsta lilla skänkling så svävar han glatt iväg i trav, med stora glada kliv, och jag hänger inte riktigt med. Ibland vinglar han ju lite också. Det är inte lätt att vara duktig.  Galishimo tog ju små, fina så steg och traven var väldigt liten och enkel att sitta i. När Ares trampar iväg så gungar hela hans kropp, glatt och energiskt. Det känns lite som så, att om jag bara tjoade till, och sade att han var duktig, så hade han gärna gett mig en glad galopp. Han gillar att jobba och är glad att stå till tjänst. Nu får det gärna gå fort, också.  Är jag redo för min arbetsglada, pigga, ponny med det fina klivet? Nej det är jag inte. Jag tycker de
Läs mer