Att bli sig själv igen

 
 
 
Jag startade dagen med att åka till stallet och rida på min häst. Jag har fortfarande väldigt svårt att begripa det. Jag har ridit en ett arabiskt fullblod. Det är klart. Han är inriden. Jag kan knappt tro det själv. Det är nu det roliga börjar! Idag red vi runt lite i cirklar och tränade på lite grejer. I trav. Han har glömt skritt just nu och vill bara trava. Han kan väl få det då, tänkte jag, och lät honom pinna på i ett överambitiöst övertempo, med spetsade öron. Han var ett stort nöje att rida!

För två månader sedan var jag så rädd så att jag skakade när jag skulle sitta upp. Det tog nästan hela vintern att ta sig igenom, men nu är det över. Nu är jag "mig själv" igen i sadeln. Lagom nervös, lagom osäker, lagom trygg. Har inga problem med att rida honom. Jag är äntligen där!
 
 
Sedan hem, och tjata på sambon att han måste fotografera mig nu, när jag gått ned i vikt. Jag väger nämligen 59 kilo nu! Det är tio kilo mindre än vad jag vägde i oktober när jag köpte mitt gymkort och "fick min vikt i rabatt". (Och kände mig fruktansvärt kränkt när jag gick därifrån).
 
 Sambon fotade mig gärna. Kroppen är tillbaka. Nu är jag "mig själv" i kroppen också.  Jag känner mig så glad. Så otroligt glad. 
 
 





Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer