Flytt till Brönet och hopp

Idag var dagen Ares skulle flytta till Brönet. Jag var lite nervös över lite allt möjligt. En av sakerna jag var nervös över var att transportera honom. Jag kände mig inte helt färdig med träningen med transporten. Vi är helt klara med lastmomentet då han går in glatt och tryggt. Vi var även helt klara med momentet att stänga rampen och övre luckan och att han var trygg med det. Jag har inte hunnit träna på att stänga in honom ensam där och börja köra honom. Så vi hade planerat att den mycket trygga ponnyn Karsk skulle följa med Ares som sällskap. 

När vi väl skulle lasta Karsk visade det sig att Ares inte alls ville ha sällskap i transporten. Han markerade tydligt att han inte ville ha sällskap alls. Kanske för att vi matat honom för mycket där och han ville försvara maten. 

"Nåväl. Då får han skylla sig själv. Då får han åka ensam." konstaterade jag och så satte vi oss i bilen och åkte iväg. Jag, Sara, mamma och Ebba. I samlad trupp. 

Det visade sig vara ett mycket bra beslut. När vi öppnade luckan såg vi inga tecken på att Ares jagat upp sig alls. Bakbomen hade trillat ned men det kan ha varit att han bara tryckt den bakåt och vi glömt den lilla haspen som låser den. Han var helt lugn när vi öppnade luckan, och vi lät honom stå i transporten en stund. Han var helt lugn där inne och verkade känna sig trygg när han nyfiket tittade ut genom framluckan. Efter en stund bestämde vi oss för att ta ut honom. Han gick lydigt, långsamt och fint ur transporten. Precis som vi tränat på. Jag blev så stolt och glad över honom!

Han gick sedan fint och snällt med oss trots att andra hästar var uppspelta omkring oss. Och så snart jag kommit in i hans stora hage, och släppt iväg honom, så glömde han bort mig fullständigt och sprang iväg för att hälsa på de andra hästarna. Självförtroendet är det inget fel på. Mitt i smeten var han och ville hälsa på alla. Med varierande resultat. 


Foto: Maud Holmgren

Sedan så lämnade vi Ares i den främmande hagen ganska snabbt för att åka tillbaka till gamla stallet och lasta Kaktus och Karsk i samma transport och flytta dom hem till Sara. Det blev ett bra beslut. Kaktus och Ares är ju bästisar och Kaktus hann aldrig stå i gamla hagen och undra vart Ares var. De blev flyttade direkt till en helt ny hage på en helt ny plats, och det blev nog inte lika påtagligt att en häst är borta för dem. Hjärtat skulle brista av att se Kaktus leta efter Ares om han försvunnit några dagar tidigare.

Men det känns ändå lite tungt. De har lekt så mycket tillsammans i flera månader. Och så separerar vi på dem så här. Lite olustigt känns det. 

Det som dock känns otroligt bra i det hela är att vi alltså kört så unga hästar kors och tvärs över stan och inte haft minsta lilla bekymmer med att lasta och köra. Vi har förberett dem och spenderat så mycket tid med dem, så de klarar av det utan problem. Det känns verkligen skönt att jag har tränat Ares så mycket med transporten. 

Nu återstår det bara att hoppas på att Ares inte blir allt för ovän med någon ny häst i hagen och att allt löper på fint. Det såg lovande ut både vid släppet, det såg bra ut senare på dagen, när jag tittade till honom, och enligt rapporter från andra som tittat till hagen på kvällen så var det väldigt lugnt även då. Så det känns bra. Hoppfullt.