Två veckor på Brönet

Nu har vi varit på Brönet i två veckor och det börjar kännas mycket lugnare. Det är lättare att komma ut i naturen nu. På förra stallet behövde man följa en väl trafikerad väg, mitt i en kurva, där bussar går var 15:e minut, för att komma ifrån stallet, och det kändes olustigt att halka runt där på en oskodd unghäst, vintertid. Här finns det små stigar och skogspartier lite överallt. Man behöver inte följa någon större väg för att komma ut. Bilisterna är vana hästar och kör långsamt om de passerar. 

Ett litet skogsparti ligger lite närmare staden och kallas för Lillskogen. Det finns tre trafikerade vägar omkring skogspartiet, men själva skogen är en liten oas av lugn. Man hör dock trafikbruset från tre olika väderstreck. Många har uppskattat Lillskogen på grund av alla små stigar som går kors och tvärs, man kan verkligen snurra på och välja stig lite slumpartat, eller ta en kort galopp efter den lite bredare skoterleden. 

Jag och Galishimo kom aldrig till ro i Lillskogen. Jag kämpade sista året med att vara där och försöka sitta upp då och då, men det blev aldrig riktigt tryggt. Det var så pass nära stallet att han ville skynda sig hem och han reagerade alltid på trafikljuden. Det räckte med ljudet från en axande motorcykel för att han skulle bli orolig och gå upp i varv. Sedan finns tågbanan i närheten och jag höll alltid ett öra mot den för att hinna gå en bit bort om det skulle vråla förbi. Så oftast promenerade jag bara där med Galishimo. Lite som en slags miljöträning. Men trygg kände jag mig aldrig. 

Ares var lugnare i Lillskogen redan nu på hans första premiärtur, någonsin. Han letade försiktigt efter lite mat. Han luktade i blåbärsrisen. Han undersökte nyfiket marken, och klev över stock och sten. Trafikljuden bekymrade honom inte. En rotvälta såg lite underlig ut, då stannade han till och vände sig om och tittade på sitt trygga sällskap Gandur. 
"Är det inte något konstigt med den här...? Nähä? Inte det? Är du säker?" vände han sig om och frågade Gandur, som mest såg ut att säga "Nej det är inget farligt. Gå du." varpå Ares sedan nöjt lunkade vidare, med sänkt huvud och nyfiken blick. 

Det är en sådan enorm skillnad i temperament mellan Galishimo och Ares. Varje dag påminns jag om hur annorlunda vardagen blivit. I nästan varje moment i mitt hästägande kan jag uppleva Ares som lättare. Det är otroligt uppskattat, samtidigt som saknaden över Galishimo inte försvinner för det. 

Snart har Galishimo varit borta i ett år. Jag drömmer inte lika ofta om honom längre. Men jag är ändå glad att jag alltid drömmer att han mått bra. Han har alltid sett glad och nöjd ut när han besökt mig i drömmarna. Omgiven av människor som tar hand om honom, och tycker om honom. Kanske är det hjärnans egna smärtlindring. Att producera fina tankar och känslor kring honom. Hur som helst så blir förlusten lite lättare.