Den stora utandningen

Ares har varit väldigt uppblåst och spänd sedan han kom till Brönet. Jag tror helt enkelt det har varit för många hästar omkring honom än vad han är van vid, och han har känt sig osäker. I lördags tog jag med mig Ebba för jag var lite osäker på om jag skulle kunna hantera honom själv, och för att få lite stöttande feedback från henne. Vi tog honom till ridbanan och han var väldigt spänd på vägen dit, men han fick sin tid på sig att titta och tänka. Väl på ridbanan var han lydig men bjöd ju på lite extra av allt. 

Jag blev ändå lite tryggare med honom, jag såg ju exempelvis att han slappnade av mer i spiltan denna gång, än vad han gjorde tidigare dagar, och att han inte vill lämna mig och Ebba, trots att han var spänd. Vilken tur att Ebba hunnit hälsa på honom lite på förra stallet för det kändes verkligen som han kände igen henne. Ebba kliade honom och myste med honom, och sade att han minsann var en riktig snygging, och att han kommer att bli en riktig liten drömhäst när han blir stor, och det är alltid roligt att höra.

Så idag, söndag, tog jag in honom själv, och då var han äntligen den lugna, fina häst jag är van vid. Nu när han stod uppbunden, så fokuserade han på mig, och inte alla ljud runt omkring sig, som han trott sig höra. Underhalsen blev inte lika spänd och man började slappna av och njuta av att bli ryktad och kliad. 

Så det blev en perfekt dag att ta honom till ridbanan så han fick undersöka den igen, denna gång lös, och så tog vi en kortare promenad efter Varnvägen. 

Ares var verkligen kanonlugn, både på bortvägen och hemvägen. Han går helst 1,5 meter efter mig med huvudet sänkt och luktar på marken. Jag är så lättad över det. 

Galishimo var ofta stressad hemåt. Många gånger har vi bråkat när vi vänt hemåt på Varnvägen. Jag började få kroniskt ont i höger axel för att hålla fast honom och fick i stället ta med mig en pisk för att hindra honom att bränna förbi mig utan att få ont i armarna. Det var tufft när Galishimo var ung och hade hemlängtan. Jag tog med mig en pisk utifall även Ares behövde hindras från att bränna förbi mig i en hets hemåt, men den var fullständigt onödig. 

Ares ser nästan lite besviken ut när vi vänder. Han utforskar gärna mer. Jag ser verkligen framför mig hur jag kan rida honom barbacka på lösa tyglar hemåt, i framtiden. Ares har inte bråttom någonstans. 

Väl hemma så somnade jag och sov länge. Som om hela kroppen slappnade av och jag hamnade i en lång, välbehövlig utandning. 

Den stora utandningen.