Tömkörning med Ares

 

Nu har jag börjat tömköra lite mer seriöst med Ares, och börjat finlira med form och respons. Han har vant sig vid bettet och förstår mer vad olika signaler betyder, och hur han ska svara. Det är en otroligt stor skillnad jämfört med Galishimo, 

visst anade jag att andra hästägare hade det lättare, 

men inte så här lätt!

Galishimo var ju känslig i munnen och ivrig att göra rätt. Man fick inte ta för hårt i tömmarna, man fick inte ta för mjukt i tömmarna, man behövde ge eftergift i exakt rätt sekund och den lilla, lilla ruta av "mjuk kontakt" med honom var väldigt svår att  balansera för att det varken skulle bli för mycket eller för lite. Samtidigt som jag sprang eller joggade bredvid för att ge honom utrymme och inte en för snäv volt. Det var ungefär "tömmens tyngt och en liten plutt kontakt till det" som jag jobbade med. Med precision och koncentration. 

Ares "kontaktruta" för hur mycket jag får ta kontakt med tömmen, är otroligt mycket större. Nästan så det känns som han blir trygg om jag tar tag i honom lite. Det balanseras inte på någon pyttebubbla av "inte för mycket - inte för lite!" utan jag kan ta i och leda rätt. Då känns det bra för oss båda. 

Och det är galet hur snabbt han hittar formen. Jag kan dutta och småpjutta med tömmarna, för att det finns ju så djupt i min ryggrad, och se hur han går ur form och ser lite obalanserad ut. 

Sedan kommer jag på mig själv och tänker "JUST JA! Kontakt var det ja!" och så tar jag ett mjukt men kännbart tag med båda tömmarna, och då går han snabbt rätt och söker sig nedåt och framåt. Och som han skopar på, med sina kraftfulla, fina bakben. Som om han aldrig gjort annat. 

Glädjen över denna ponny är helt otrolig.