Domarsekreterare lördag

I lördags var jag domarsekreterare i några dressyrklasser i lokala ridklubben. Detta innebär att jag hade VIP-platsen bredvid domaren, med full utsikt över ridbanan, och förde protokoll över domarens muntliga bedömning av de olika dressyrekipagen. Jag protokollförde lite svårare dressyrklasser som hette LA:3 och MSVC. Detta var på många sätt väldigt lärorikt och jag skulle vilja summera intrycken i följande lista.

• Ridhus är alltid kalla. Oavsett vilket väder det är utanför så är ridhus alltid kalla. Alltid. Kalla. Man måste klä sig ordentligt om man ska sitta stilla där i några timmar.

• Många ekipage fick nedslag på att deras hästar inte hade "påskjut". Jag tolkar det som att det önskas lite mer gas i rumpan. Detta borde ju inte vara allt för avancerat att träna på, även på uteritter, så det ska jag ha i bakhuvudet när jag rider.

• Det här lösa snacket om att det, inom den moderna dressyren, anses okej att rida hästar "bakom lod" (ihopkrullade i halsen) bekräftas inte från mitt håll, den domare jag satt bredvid på slutet tolererade inte på något sätt en häst som gick med nosen för mycket mot bringan. Det blev nedslag i poäng direkt. Det kanske är olika på olika domare men ingen häst gick ihopkrullad till vinstplacering, om man säger så. Det tycker jag är bra. Man ska inte hålla hårdare i tyglarna än nödvändigt.

Ingen häst som gick i denna form vann.

• Minst en tredjedel av alla hästar i MSVC sprattlade vid något tillfälle. Utifrån detta kan det vara rimligt att anta att dressyrhästar generellt sprattlar i så hög utsträckning att det bör anses normalt med sprattel (fast självklart med poängavdrag). Om Galishimo skulle sprattla på en tävling så har han många medhästar som beter sig likadant. Inga konstigheter. 

• Den ryttare som utmärkte sig mest hade en särskilt sprattlig häst som hon såg fullständigt överförtjust i. Domaren viskade att hon haft den där hästen i flera år, att det ursprungligen var en hopphäst, men att hon tränade dressyr för att få ordning på den. Och hon hade hållit på i flera år. Och hästen har sprattlat precis lika länge. Och hon har alltid ridit med ett stolt leende på läpparna. Jag vill vara som hon. Jag kommer att ha ruggigt svårt att vara som hon, men jag vill det. Hon ägde dressyrbanan trots att hon inte fick någon rosett. 

Det är skillnad på vinnare och vinnare.