Häst och ekonomi
Jag har en bättre ekonomi på intågande. Jag har pratat om detta länge men det är inte förrän nu det börjar kännas riktigt nära. Det är två lån som jag haft, som jag snart har betalat tillbaka. Det är inga "Lyxfällan"-lån utan lån jag behövt, det ena lånet är topplånet på bostaden.
Jag minns förresten när jag var nyseparerad och lite i halv chock, för fem år sedan, år 2013. Banken hade, lite på nåder, beviljat mig lånet till min lilla etta, trots att jag saknade kontantinsats.
"Ja, och så gör vi en avbetalning på topplånet så du är klar om fem år." sa bankmannen och jag stirrade på honom som om jag just fått en fängelsedom på fem år. Lite förvånat tänkte jag:
"What?! Är det vad som förväntas av mig? Att jag ska bo i en liten etta när jag är TRETTIOSJU?!"
Först kändes det spontant som att han skämtade med mig, och sedan fick jag en vag känsla av att livet var över.
Men så var det inte. Det var bara livet, som jag tidigare kände till det, som var över. Sedan kom ett annat liv, som jag inte kände till, och som var annorlunda för mig, men absolut inte sämre. Bara lite, liiite mer ekonomiskt tight. Men det är verkligen ett beslut som jag inte ångrar. Om jag tvingades välja (vilket jag i detta fall tvingades göra) mellan en bra ekonomi med kärlekslös relation, eller det motsatta förhållandet i stil med dålig ekonomi med känslomässig frihet, så väljer jag alla gånger om samma beslut. Det sistnämnda.
Om jag kunde kliva tillbaka i tiden till Katarina, 32 år, så hade jag sagt:
"Det blir bra. Du kommer att älska ettan. Du kommer inte att vilja flytta!
Och hästen kommer du att ha fortsatt råd med. Det kommer bara att bli bra!
Luta dig bakåt när han duckar, bara."
Jag minns förresten när jag var nyseparerad och lite i halv chock, för fem år sedan, år 2013. Banken hade, lite på nåder, beviljat mig lånet till min lilla etta, trots att jag saknade kontantinsats.
"Ja, och så gör vi en avbetalning på topplånet så du är klar om fem år." sa bankmannen och jag stirrade på honom som om jag just fått en fängelsedom på fem år. Lite förvånat tänkte jag:
"What?! Är det vad som förväntas av mig? Att jag ska bo i en liten etta när jag är TRETTIOSJU?!"
Först kändes det spontant som att han skämtade med mig, och sedan fick jag en vag känsla av att livet var över.
Men så var det inte. Det var bara livet, som jag tidigare kände till det, som var över. Sedan kom ett annat liv, som jag inte kände till, och som var annorlunda för mig, men absolut inte sämre. Bara lite, liiite mer ekonomiskt tight. Men det är verkligen ett beslut som jag inte ångrar. Om jag tvingades välja (vilket jag i detta fall tvingades göra) mellan en bra ekonomi med kärlekslös relation, eller det motsatta förhållandet i stil med dålig ekonomi med känslomässig frihet, så väljer jag alla gånger om samma beslut. Det sistnämnda.
Om jag kunde kliva tillbaka i tiden till Katarina, 32 år, så hade jag sagt:
"Det blir bra. Du kommer att älska ettan. Du kommer inte att vilja flytta!
Och hästen kommer du att ha fortsatt råd med. Det kommer bara att bli bra!
Luta dig bakåt när han duckar, bara."
Kommentarer
Skicka en kommentar