Att dö vid 28 (Avicii)
Tim "Avicii" Bergling dog för några dagar sedan, och jag tror inte Sverige förstått hur populär han varit förrän hela världen hedrat minnet av honom. Kyrkklockor ringer hans musik. Människor samlas på Sergels torg för att sörja. I Oman släpper man ljuslyktor. Mellan år 2012-2016 omsatte han nästan 170 miljoner kronor.
Jag brukar inte bli tagen av när kändisar dör men Avicii kändes ändå lite speciell. En typiskt högkänslig introvert personlighetstyp som under flera år försökte leva efter extroverta ideal. Det är hög igenkänningsfaktor på den biten, trots att han var en världsstjärna. Avicii var ju inte en man som sökte uppmärksamhet för sina prestationer, utan han ville helt enkelt göra det han tyckte om - musik. Och blev en världsartist. En lågmäld, känslig och extrem kontrast till exempelvis Zlatan som löser problem med att blåsa upp sig och skalla dagen mot nya äventyr.
Tittar jag på vart jag själv befann mig vid 28 års ålder, exempelvis här på bloggen, så fanns det mycket kvar att önska. Jag var omedvetet introvert, omedvetet högkänslig och ville ändå prestera. Jag tyckte att jag skulle kunna klara allt. Jag proppade i mig antibiotika när kroppen kraschade och tyckte att jag kunde springa ett maraton ändå. Och skrev sådana här inlägg där det var så uppenbart att jag trodde att livet hängde på att prestera bra, oavsett omständigheter. Göra det bästa av livet till precis varje pris. Jag försökte jobba mig bort från högkänsligheten, i stället för med högkänsligheten. Gissa hur det gick? Inget vidare.
Sedan blev jag äldre. Och lärde mig vila. Lärde mig låta saker bero. Jag är inte expert på det ännu, men betydligt bättre. Att lära sig vila är en konst som tagit några år att uppnå. Fejkar man vila, det vill säga slutar prestera, så är det inte säkert att kroppen går in i ett viloläge ändå. Man måste lära sig att känna efter när kroppen vill ha ett viloläge och göra vilan äkta. Annars så sitter man där stilla och passiv och håller andan och spinner iväg med kreativa idéer, och knyter nävarna för att låta bli, och då blir det ingen vila ändå. Och då får man inte bara lätt ångest, utan blir även fysiskt sjuk med diverse obalanser. Det är svårt.
Jag hade verkligen önskat Avicii några år till. Livet ska inte ta slut vid 28 då man är mitt uppe i snurret av vad man vill uppnå och presterar. Livet ska inte få ta slut för att man inte lärt sig återhämtning. Livet ska inte ta slut när man sprängt sina barriärer och försökt köra på ändå. Dödsorsaken är inte känd men hans livsstil är känd. Hans personlighetstyp är känd. Att han under nio år gjorde uppträdanden flera gånger i veckan över hela världen är känt. Att han mådde extremt dåligt av detta är också känt. Att han försökte bromsa karusellen är känt. Att han glömde av att äta och sova under sitt skapande är känt. Att han led av ångest och fysiska problem är känt.
Med åren hade Avicii kunnat bli en klok förebild för oss introverta, eftertänksamma, högpresterande.
Han hade kunnat bära ett nytt mansideal.
Nu får vi förmodligen tyvärr nöja oss med Zlatan. Det är inte bra. Det behövs en större variation av framgångsrika män.
Vila i frid.
.
Jag brukar inte bli tagen av när kändisar dör men Avicii kändes ändå lite speciell. En typiskt högkänslig introvert personlighetstyp som under flera år försökte leva efter extroverta ideal. Det är hög igenkänningsfaktor på den biten, trots att han var en världsstjärna. Avicii var ju inte en man som sökte uppmärksamhet för sina prestationer, utan han ville helt enkelt göra det han tyckte om - musik. Och blev en världsartist. En lågmäld, känslig och extrem kontrast till exempelvis Zlatan som löser problem med att blåsa upp sig och skalla dagen mot nya äventyr.
Tittar jag på vart jag själv befann mig vid 28 års ålder, exempelvis här på bloggen, så fanns det mycket kvar att önska. Jag var omedvetet introvert, omedvetet högkänslig och ville ändå prestera. Jag tyckte att jag skulle kunna klara allt. Jag proppade i mig antibiotika när kroppen kraschade och tyckte att jag kunde springa ett maraton ändå. Och skrev sådana här inlägg där det var så uppenbart att jag trodde att livet hängde på att prestera bra, oavsett omständigheter. Göra det bästa av livet till precis varje pris. Jag försökte jobba mig bort från högkänsligheten, i stället för med högkänsligheten. Gissa hur det gick? Inget vidare.
Sedan blev jag äldre. Och lärde mig vila. Lärde mig låta saker bero. Jag är inte expert på det ännu, men betydligt bättre. Att lära sig vila är en konst som tagit några år att uppnå. Fejkar man vila, det vill säga slutar prestera, så är det inte säkert att kroppen går in i ett viloläge ändå. Man måste lära sig att känna efter när kroppen vill ha ett viloläge och göra vilan äkta. Annars så sitter man där stilla och passiv och håller andan och spinner iväg med kreativa idéer, och knyter nävarna för att låta bli, och då blir det ingen vila ändå. Och då får man inte bara lätt ångest, utan blir även fysiskt sjuk med diverse obalanser. Det är svårt.
Jag hade verkligen önskat Avicii några år till. Livet ska inte ta slut vid 28 då man är mitt uppe i snurret av vad man vill uppnå och presterar. Livet ska inte få ta slut för att man inte lärt sig återhämtning. Livet ska inte ta slut när man sprängt sina barriärer och försökt köra på ändå. Dödsorsaken är inte känd men hans livsstil är känd. Hans personlighetstyp är känd. Att han under nio år gjorde uppträdanden flera gånger i veckan över hela världen är känt. Att han mådde extremt dåligt av detta är också känt. Att han försökte bromsa karusellen är känt. Att han glömde av att äta och sova under sitt skapande är känt. Att han led av ångest och fysiska problem är känt.
Med åren hade Avicii kunnat bli en klok förebild för oss introverta, eftertänksamma, högpresterande.
Han hade kunnat bära ett nytt mansideal.
Nu får vi förmodligen tyvärr nöja oss med Zlatan. Det är inte bra. Det behövs en större variation av framgångsrika män.
Vila i frid.
.
Kommentarer
Skicka en kommentar