Livet måste få smaka

Efter att ha varit sjuk en vecka efter Vätternrundan, med efterföljande funderingar över hur jag skulle orka simma vansbrosimmet, så konstaterade jag att det är dags att ta en paus från motionsloppen. Detta TROTS att jag köpt mig och Per de coolaste våtdräkterna, och att jag av den anledningen aldrig varit så förberedd inför vansbrosimmet. Denna vår har jag blivit sambo, flyttat 70 mil, bytt arbete och fullföljt en svensk klassiker. Jag orkar inte mer. Jag tränar gärna i min våtdräkt för skojs skull, men något lopp orkar jag inte delta i!




I helgen smakade livet bland annat renskav, eftersom min rara mamma bjöd på mat och en långpromenad med terven och varelsen. Det var skönt att slappa hos mamma utan att gräma sig över förlorade träningspass.

Jag har även lagt ned lite extra tid på Pers varelse utan ben, som enligt uppgift ska vara en tax. Jag har försökt att försonas med varelsen genom att köpa den en liten pipleksak för att se om vi kunde bli kompisar. Varelsen blev fullständigt galen. Pipleksaken pep hysteriskt i sammanlagt fem timmar innan det låg pipleksaks-inälvor över hela vardagsrumsgolvet. Varje litet innanmäte tillhörande pipleksaken var strimlad innan varelsen tyckte att arbetet var fullföljt. Nu stirrar varelsen uppmanande på mig och kräver att få döda ett nytt byte, med glittrande ögon fulla av hopp. Det hela känns lite skrämmande. Hon stirrar fortfarande på mig.


.