Varm i magen

Vilken varm känsla man får i magen när andra i stallet säger att Galishimo är lättaste hästen att hantera när man ska forsla in och ut hästarna för att vänja dom vid grönbetet.

I kväll när jag skulle hämta in sju hästar på grönbete. De har inte fått äta grönt gräs dygnet runt ännu eftersom deras magar kan få svårt att ställa om sig från hö. Alltså får de äta grönt gräs några timmar om dagen och sedan gå in i den gräslösa vinterhagen och äta lite hö så deras magar ställer om sig. Hästar brukar inte gilla att tvingas från en grön äng till en torr hage med hö i.

Men när jag skulle hämta in hästarna idag så skyndade sig Galishimo fram till hagporten och såg ut att säga:
"Hallå alla, vi ska in från betet nu. Det är kväll!" och så gick han lydigt direkt in till den gräslösa hagen med öronen spetsade. De andra hästarna tittade på honom som om han var dum i huvudet. Galishimo såg ut som ett naivt frågetecken:
"Men är det ingen annan som förstått att människorna tar in oss efter att vi betat en stund?"

Han fick mycket beröm när han utan grimma självmant struttade in i vinterhagen. Sedan började jakten på hästar som lite motsträvigt lät sig fångas, hästar som med sura miner och med klar ovilja lät sig tas fast, och hästar som gav blanka faen i att fösas in till någon tråkig gräslös hage och hellre sprang så långt bort de bara kunde.

Men inte Galishimo. Han vill ju vara till lags. Han vill göra som människorna vill att han ska göra. För att han är han.

I morgon börjar grönbetet på riktigt. Det riktiga grönbetet! Nu har hästarna vant in sig vid det sockerrika gröna gräset några timmar åt gången och deras magar är redo för att gå på de gröna ängarna dygnet runt. Hästhimlen på jorden. I morgon får de sträcka ut i de stora sommarhagarna. Det kommer också att ge en varm känsla i magen...