Världens bästa stall
I måndags var det dags att träna på att våga driva ostadig liten häst i galoppen igen. Är det något jag lärt mig så är det att svåra övningar måste man göra två dagar på raken. Minst.
En målmedveten ryttare med nervöst uttryck i ansiktet leder in sin lilla grå arab på ridbanan. Sammanbitet stegar ekipaget fram till närmaste pall. Ryttaren ser lite blek ut och har något sammanpressade läppar. Är det inte en polisväst hon har på sig också? En sån där väst finns väl inte i hästsportsbutikerna? Och varför håller hon så stint i paniksnöret i sadeln? Målmedvetet sätter sig den nervösa ryttaren upp på den lilla araben med spända axlar. De skrittar fram till några små hinder som en liten tjej satt upp på ridbanan. Damn it. Allt är förstört. Hur vågar man galoppera en istadig häst när det finns hinder att skygga för?
Ryttaren stirrar på hindrena och glömmer av att andas för en stund. Sedan kommer hon på sig och kippar in lite luft. Det finns andra hästar på ridbanan också. Två fina, dyra hästar med tjusig utrustning. Damn it.
Tjejen, med den vackra mörka hannoveranaren med blank päls, skrittar fram till oss och ställer sig en bit ifrån oss. Men tillräckligt nära för att man ska inse att hennes häst är jättestor och min är jätteliten.
"En liten fråga bara..." säger ryttaren och jag tittar på henne, hon fortsätter:
"Hur vill du att vi ska rida idag? Känner du dig nervös och vill ha oss på lite avstånd i lugnare tempo? Eller känner du att du har kontroll?"
Det kändes ungefär som att tio kilos spänningar rann av kroppen. Tio kilo. Det är dom som frågar hur dom kan hjälpa mig att få ett bra pass. Det är inte alls jag som är i vägen. Nästan inte. Gud jag är verkligen på världens bästa stall. Tänk att det finns så fina ryttare där!
"Äh... jag klarar mig väl... jag hojtar till om jag får problem!" svarar jag och hon nickar och rider vidare.
Sedan ser jag dem rida på var sin ände i en stor volt i galopp på ena sidan ridbanan. Jag tar ett djupt andetag, och så rider jag in bland dem på volten, travar lite spänt några steg, och galopperar sedan med.
"Vill du att jag ska...?!" frågar Galishimo och börjar vifta med huvudet och sprätta med kroppen:
"NEJ DET VILL JAG INTE!" ryter jag argt, och Galishimo återgår genast till en lugn galopp med de fina hästarna.
"Jamen man måste ju åtminstone få fråga..." svarar Galishimo och så galopperar vi vidare.
.
En målmedveten ryttare med nervöst uttryck i ansiktet leder in sin lilla grå arab på ridbanan. Sammanbitet stegar ekipaget fram till närmaste pall. Ryttaren ser lite blek ut och har något sammanpressade läppar. Är det inte en polisväst hon har på sig också? En sån där väst finns väl inte i hästsportsbutikerna? Och varför håller hon så stint i paniksnöret i sadeln? Målmedvetet sätter sig den nervösa ryttaren upp på den lilla araben med spända axlar. De skrittar fram till några små hinder som en liten tjej satt upp på ridbanan. Damn it. Allt är förstört. Hur vågar man galoppera en istadig häst när det finns hinder att skygga för?
Ryttaren stirrar på hindrena och glömmer av att andas för en stund. Sedan kommer hon på sig och kippar in lite luft. Det finns andra hästar på ridbanan också. Två fina, dyra hästar med tjusig utrustning. Damn it.
Tjejen, med den vackra mörka hannoveranaren med blank päls, skrittar fram till oss och ställer sig en bit ifrån oss. Men tillräckligt nära för att man ska inse att hennes häst är jättestor och min är jätteliten.
"En liten fråga bara..." säger ryttaren och jag tittar på henne, hon fortsätter:
"Hur vill du att vi ska rida idag? Känner du dig nervös och vill ha oss på lite avstånd i lugnare tempo? Eller känner du att du har kontroll?"
Det kändes ungefär som att tio kilos spänningar rann av kroppen. Tio kilo. Det är dom som frågar hur dom kan hjälpa mig att få ett bra pass. Det är inte alls jag som är i vägen. Nästan inte. Gud jag är verkligen på världens bästa stall. Tänk att det finns så fina ryttare där!
"Äh... jag klarar mig väl... jag hojtar till om jag får problem!" svarar jag och hon nickar och rider vidare.
Sedan ser jag dem rida på var sin ände i en stor volt i galopp på ena sidan ridbanan. Jag tar ett djupt andetag, och så rider jag in bland dem på volten, travar lite spänt några steg, och galopperar sedan med.
"Vill du att jag ska...?!" frågar Galishimo och börjar vifta med huvudet och sprätta med kroppen:
"NEJ DET VILL JAG INTE!" ryter jag argt, och Galishimo återgår genast till en lugn galopp med de fina hästarna.
"Jamen man måste ju åtminstone få fråga..." svarar Galishimo och så galopperar vi vidare.
.
Kommentarer
Skicka en kommentar