Till Anita och Monty

I morgon kommer en häst att saknas extra mycket på betessläppet. Det är Anitas häst Monty. Han har varit i samma stall som jag har varit sedan Galishimo var två år. När Monty bytte stall till den nuvarande lösdriften så var det Anita som inspirerade mig att även flytta Galishimo. Anita har under våra fem år tillsammans alltid gett mig kloka råd, så  jag tänkte att det var lika bra att följa med dem. Det blev ju närmare min nya lägenhet också, då när jag hade separerat år 2013.

Under förra sommaren och sommaren innan dess har jag alltid följt Anita och Monty hack i häl just när det är betessläpp. Vi har gått till sommarhagen lite tidigare, ställt oss lite avsides från de andra hästarna, och har båda med hjärtat i halsgropen tänkt "Spring inte ihjäl er nu!" när hästarna rockat loss.

Men i år kunde inte Monty rocka loss. Krämporna har smygit sig på. Han har haft artros sedan flera år tillbaka och det har varit svårt att motionera honom då han även har väldigt känsliga sulor under hovarna, han fick fång förra året och har fått lite andra hälsoproblem. Anita har vårdat och vårdat honom och egentligen inte kunnat rida så mycket de senaste åren. Hon har ryktat och putsat och behandlat honom som en kung. Hon har motionerat honom ofta och så varsamt som bara lederna och hovarna klarat. Monty har sakta sjunkit ihop och tappat glimten i ögonen. Under det senaste året var Monty verkligen välskött, putsad och varsamt motionerad som en miljonhäst av glas, men ibland räcker det bara inte. När han tappat glimten. Öronen och näsborrarna har inte varit vakna och har inte spelat med. När krämporna blev så stora att han inte skulle kunna släppas på grönbetet i år, så släppte Anita greppet. Monty fick vandra vidare till hästhimlen.

I år så följer jag inte oroligt Anita och Monty i hasorna inför betessläppet. Dom kommer inte att vara där.

Stallet är plötsligt tomt och lite ödsligt trots att det är fullt med människor och hästar där. Jag känner mig lite vilsen utan Anita och sörjer även henne. Trots att det finns så många andra där. Man är van att se den stora, stora, skäckrumpan när man kliver in på helgerna. Man är van att se lilla Anita sticka fram huvudet och hälsa glatt. År efter år. För de spenderade åtskillig tid i stallet. Lilla Anita och stora Monty. Han fick så mycket kärlek det bara gick.

Men ibland räcker det bara inte. 

Livet är förändring... 

.