Fram!
Galishimo har lärt sig en olat sedan olyckorna i våras. Och det är att om han slänger upp huvudet, tränger med bogen, och galopperar istadigt, så blir jag rädd, blir passiv och bryter av till trav.
Hästar utbildar man ju med hjälp av eftergift och det betyder att man slutar putta/klämma/peta när de gör något bra. Genom att sluta inverka på hästen så talar man om för hästen att den gjort rätt. När Galishimo galopperar som en idiot så har jag slutat ge honom hjälper och avbrutit övningen eftersom jag blivit rädd att åka av, och det är ju en eftergift. Så det är ju inte så konstigt att han lärt sig denna dramatiskt istadiga galoppen. Jag slutar ju rida. Sedan är han inte så lätt att sitta kvar på när han gör sådär och jag tappar all tygelverkan när han slänger upp huvudet.
Det går snabbt att lära honom rätt övningar och det går snabbt att lära honom fel övningar. Galishimo sätter ingen värdering i det. Han vet förmodligen inte själv vad som är "rätt" eller "fel" övning.
Men i söndags hade jag taggat upp mig till tänderna. Jag fick låna en begagnad säkerhetsväst från en kvinnlig polis inför dagens uppdrag. Den satt perfekt! Polisvästarna är lättare att röra sig i och samtidigt stadiga. Så nu kan Galishimo även prova skjuta mig med ett vapen utan att jag dör. Sedan så taggade jag mig själv med "Driv! Driv! Driv!" och försökte visualisera ostadig galopp utan tygelkontakt och en DRIVANDE Katarina även i den mest ostadiga av galopper. Ingen eftergift som får honom att tro att han gjort rätt. Bara peta, klämma och kicka med benen tills han går framåt i galoppen och inte slänger sig någon annanstans. Jag ska vara så inställd på att driva med benen, att jag även kickar vilt med dem även om jag ligger avslängd i sanden. Så det så.
Sedan utspelades ett scenario på ridbanan som jag önskar att ingen såg. Tyvärr bevittnades det av polisen som stod på parkeringen och förmodligen inte ville släppa oss med blicken i första taget. En upphetsad arabhäst i märklig galopp och huvudet i vädret som slinker än hit och än dit. Och en skumpande spänd ryttare som fattar galopp igen, och igen, och igen. Till slut så blev jag förbannad på honom och skrek kraftigt: "FRAM! FRAM! FRAM!" och då blev det fart i rumpan på honom och galoppen blev betydligt stadigare och fullt ridbar!
Så efter 20 minuters bråk så kunde vi slutligen galoppera fyra fina varv åt vardera håll. Med en nöjt frustande häst. Och när jag klev av var jag så svettig att svetten rann efter nästippen och armarna skakade. Galishimo var tämligen oberörd och på gott humör.
"Men alltså du ville att jag skulle framåt? Var det inte mer än så? Det kunde du väl ha sagt tidigare..."
.
Hästar utbildar man ju med hjälp av eftergift och det betyder att man slutar putta/klämma/peta när de gör något bra. Genom att sluta inverka på hästen så talar man om för hästen att den gjort rätt. När Galishimo galopperar som en idiot så har jag slutat ge honom hjälper och avbrutit övningen eftersom jag blivit rädd att åka av, och det är ju en eftergift. Så det är ju inte så konstigt att han lärt sig denna dramatiskt istadiga galoppen. Jag slutar ju rida. Sedan är han inte så lätt att sitta kvar på när han gör sådär och jag tappar all tygelverkan när han slänger upp huvudet.
Det går snabbt att lära honom rätt övningar och det går snabbt att lära honom fel övningar. Galishimo sätter ingen värdering i det. Han vet förmodligen inte själv vad som är "rätt" eller "fel" övning.
Men i söndags hade jag taggat upp mig till tänderna. Jag fick låna en begagnad säkerhetsväst från en kvinnlig polis inför dagens uppdrag. Den satt perfekt! Polisvästarna är lättare att röra sig i och samtidigt stadiga. Så nu kan Galishimo även prova skjuta mig med ett vapen utan att jag dör. Sedan så taggade jag mig själv med "Driv! Driv! Driv!" och försökte visualisera ostadig galopp utan tygelkontakt och en DRIVANDE Katarina även i den mest ostadiga av galopper. Ingen eftergift som får honom att tro att han gjort rätt. Bara peta, klämma och kicka med benen tills han går framåt i galoppen och inte slänger sig någon annanstans. Jag ska vara så inställd på att driva med benen, att jag även kickar vilt med dem även om jag ligger avslängd i sanden. Så det så.
Sedan utspelades ett scenario på ridbanan som jag önskar att ingen såg. Tyvärr bevittnades det av polisen som stod på parkeringen och förmodligen inte ville släppa oss med blicken i första taget. En upphetsad arabhäst i märklig galopp och huvudet i vädret som slinker än hit och än dit. Och en skumpande spänd ryttare som fattar galopp igen, och igen, och igen. Till slut så blev jag förbannad på honom och skrek kraftigt: "FRAM! FRAM! FRAM!" och då blev det fart i rumpan på honom och galoppen blev betydligt stadigare och fullt ridbar!
Så efter 20 minuters bråk så kunde vi slutligen galoppera fyra fina varv åt vardera håll. Med en nöjt frustande häst. Och när jag klev av var jag så svettig att svetten rann efter nästippen och armarna skakade. Galishimo var tämligen oberörd och på gott humör.
"Men alltså du ville att jag skulle framåt? Var det inte mer än så? Det kunde du väl ha sagt tidigare..."
.
Kommentarer
Skicka en kommentar