Att följa magkänslan
I dag har jag och Galishimo varit på en fjärdedels uteritt. Vi skulle följa två trygga hästtanter med deras trygga ryttare och njuta av det fina vädret. Jag och Galishimo njöt av det fina vädret och det trevliga sällskapet. Ett tag. Sedan blev han orolig. Och ännu mer orolig. Och ännu mer orolig. Nu är han ju en fantastisk kille som håller ihop sig och gör som jag säger, men ett säkert tecken på att han är väldigt orolig är att det börjar rycka i pälsen på honom. Typ som om någon kittlade honom på magen, och så drar han in rumpan lite under sig. I övrigt så ser han glad och trevlig ut. Men jag vet att något är på tok. Att han är på väg att bli lite överstimulerad av alla intryck och att det kan smälla. Chansen är inte stor att han exploderar eller slänger sig. Men låt oss säga att chansen är 30 procent. Tre gånger av tio som han är så här nervös så kan det bli en kraftig reaktion som är svår att sitta kvar på. Är det värt att rida då om ändå sannolikheten är absolut störst att det går bra för oss? Är det en stor risk att rida om chansen är 3 på 10 att man kan hamna i en svår situation?
Och för första gången på .. .ja.. kanske någonsin, så insåg jag att idag är inte "30% risk" en liten risk. Idag vill jag inte ta den risken. Magkänslan sade bara att det får vara nog för idag.
Jag satte mig av Galishimo ganska kvickt, och i stället för att förklara att den till synes lugna och trevliga araben i själva verket hade tankar som snurrade som en torktumlare på insidan, så sade jag bestämt:
"Nej, det är inte min dag idag. Jag är orolig nu när jag rider." och så satt jag av, tackade de trevliga tjejerna för sällskapet, och gick hem med honom. I stället för att riskera skapa någon slags diskussion om Galishimo i själva verket var stressad, eller om bara jag var nojjig, så tog jag på mig skulden för att slippa förklara för dem som kanske inte såg vad jag kände. Jag såg på Galishimo att han slappnade av när jag kom ned på marken igen. Ned till honom. Han blir alltid tryggare när han ser mig. Tjejerna log också glatt och sa:
"Jasså? Ja men du kan ju följa med oss fler gånger! Tack för sällskapet!" när jag tackade för mig, vilket kändes som en stor lättnad.
Helt utan att jag kritiserade mig själv så gick jag lugnt hem. Galishimo gick snällt efter mig. Plötsligt i en smäll så blev han livrädd för en buske och bockade och slängde sig så jag höll på att tappa honom där jag ledde honom. Sedan fick han panik och ville hem. Jag bara log snett, ytterst tacksam över att jag inte satt på honom då det hade varit svårt att hantera situationen från sadeln.
"Jag kände att du var på väg att tappa greppet, gubben..." log jag bara.
Det här med att våga lita på magkänslan. Det är egentligen inte så svårt. Jag känner av Galishimo så bra, det har jag egentligen alltid gjort. Det gäller bara att våga stå för det. Att sluta se på sig själv som en fegis.
.
Och för första gången på .. .ja.. kanske någonsin, så insåg jag att idag är inte "30% risk" en liten risk. Idag vill jag inte ta den risken. Magkänslan sade bara att det får vara nog för idag.
Jag satte mig av Galishimo ganska kvickt, och i stället för att förklara att den till synes lugna och trevliga araben i själva verket hade tankar som snurrade som en torktumlare på insidan, så sade jag bestämt:
"Nej, det är inte min dag idag. Jag är orolig nu när jag rider." och så satt jag av, tackade de trevliga tjejerna för sällskapet, och gick hem med honom. I stället för att riskera skapa någon slags diskussion om Galishimo i själva verket var stressad, eller om bara jag var nojjig, så tog jag på mig skulden för att slippa förklara för dem som kanske inte såg vad jag kände. Jag såg på Galishimo att han slappnade av när jag kom ned på marken igen. Ned till honom. Han blir alltid tryggare när han ser mig. Tjejerna log också glatt och sa:
"Jasså? Ja men du kan ju följa med oss fler gånger! Tack för sällskapet!" när jag tackade för mig, vilket kändes som en stor lättnad.
Helt utan att jag kritiserade mig själv så gick jag lugnt hem. Galishimo gick snällt efter mig. Plötsligt i en smäll så blev han livrädd för en buske och bockade och slängde sig så jag höll på att tappa honom där jag ledde honom. Sedan fick han panik och ville hem. Jag bara log snett, ytterst tacksam över att jag inte satt på honom då det hade varit svårt att hantera situationen från sadeln.
"Jag kände att du var på väg att tappa greppet, gubben..." log jag bara.
Det här med att våga lita på magkänslan. Det är egentligen inte så svårt. Jag känner av Galishimo så bra, det har jag egentligen alltid gjort. Det gäller bara att våga stå för det. Att sluta se på sig själv som en fegis.
.
Kommentarer
Skicka en kommentar