Renovering och magpirr

När jag bodde med min sambo för fyra år sedan så renoverade jag hela hans tvåa. Köket, hallen, sovrummet, vardagsrummet, vissa möbler... Nästan allt! Jag lade ned hela min själ på att renovera de gånger han var bortrest i arbetet och jag älskade att se honom överraskad när han kom hem. Det blev han. Sedan tog det ju slut och han sålde snabbt därefter sin bostad med en rejäl vinst och jag kände mig lite... ja jag kände mig lite snuvad. Sedan dess har jag ju haft sämre ekonomi och somrarna har inte blivit som jag tänkt. Första sommaren i min etta var jag urfattig och fick låna pengar av mamma för att få ihop det. Andra sommaren avlivade jag hunden och grät i floder. Tredje sommaren hjälpte jag även där en pojkvän att inreda sitt hem i stället för att göra det fint åt mig själv. Och blev singel igen.

 Exsambons kök innan jag renoverade det år 2012. 

Exsambons kök efter.

Sedan har jag haft den där lilla associationen med att renovera och bli utnyttjad. Att man gett av sig själv och inte riktigt fått detsamma tillbaka. Sedan så är det ju andra faktorer inblandade och annat politiskt korrekt bladder om att jag inte är perfekt heller, och så vidare, men ni förstår poängen; Jag har känt mig lite vemodig.

Tills igår då. Då var alla sorger borta. Igår knallade jag in i byggvaruhuset. I går tittade jag på färgprover och tänkte "Nu chansar jag med en spännande färg!" igår fnissade jag för den kvinnliga expediten som blandade färgburkar och sa "Det här har jag inte gjort på länge, ska du veta...". Igår betalade jag i kassan utan att blinka över den lilla summan.

Igår pirrade det i magen. På ett bra sätt.

.