Spelar roll, liksom
Jag har varit på akuten på akademiska sjukhuset. Jag har gjort ett visst symboliskt motstånd mot ett sånt där ryggmärgsprov där man tar vätska från ryggraden. Jag har hyperventilerat i panik och märkt hur nålen kommit åt nerverna i ryggen till benen så de skakat. Jag har gråtit själv ensam i ett litet provtagningsrum då kroppen vibrerat av adrenalinet och jag har önskat att jag inte var ensam. Jag har reagerat på tryckförändringarna i ryggen så att jag blivit yr, ostadig och jag har kräkts. Jag har förtvivlat letat med fingrarna efter värktabletterna i kräket för att inte förlora de värdefulla rosa värktabletterna.
Så har jag gråtit lite till.
Sedan har jag varit på en kurs i Saltsjöbaden med fantastisk natur och lyxigt hotell, i två dagar. Jag har varit mitt bland chefer och människor med högre befattningar och diskuterat stora administrativa förändringar som kommer med den nya propositionen i januari. Jag har pausat då och då för att ligga ned och försöka bli mindre yr och kräksjuk. Jag har verkligen gjort mitt bästa. Jag har sovit tre timmar i natt av smärta i ryggen och att jag tvingat kroppen och knoppen till en fokus jag inte kunnat koppla bort på kvällen.
Jag har hälsat på mutlimiljonären som skällde ut mig under midsommardagen, men han var mycket glad att se mig den här gången. Han sa att jag såg finare ut nu när jag blivit lite rundare. Det kändes skönt att höra. Annars brukar jag få komplimanger för att jag är vältränad och då blir det lite kämpigt nu när jag tappat formen. Sedan har jag tagit bussbyte på bussbyte till David och Jenny igen för att hälsa på deras lilla, lilla nyfödda bäbis.
Just nu känner jag mig halvdöd. Intensiteten och sömnlösheten och smärtan och all fokus över att göra ett bra intryck på jobbet och kräkningarna och yrseln har liksom bedövat mig. Jag känner mig som en urtvättad trasa.
Men vad spelar det för roll, liksom. Jag har fått hålla i en liten bäbis som bara är en månad gammal och han var alldeles varm och levande och mirakulös på ett sådant där sätt som bara bäbisar kan vara. Då glömmer man det andra. Eller så kan jag komma på att jag haft det tufft men jag kan ändå inte för mitt liv begripa varför det spelar så stor roll.
Liksom.
.
Så har jag gråtit lite till.
Sedan har jag varit på en kurs i Saltsjöbaden med fantastisk natur och lyxigt hotell, i två dagar. Jag har varit mitt bland chefer och människor med högre befattningar och diskuterat stora administrativa förändringar som kommer med den nya propositionen i januari. Jag har pausat då och då för att ligga ned och försöka bli mindre yr och kräksjuk. Jag har verkligen gjort mitt bästa. Jag har sovit tre timmar i natt av smärta i ryggen och att jag tvingat kroppen och knoppen till en fokus jag inte kunnat koppla bort på kvällen.
Jag har hälsat på mutlimiljonären som skällde ut mig under midsommardagen, men han var mycket glad att se mig den här gången. Han sa att jag såg finare ut nu när jag blivit lite rundare. Det kändes skönt att höra. Annars brukar jag få komplimanger för att jag är vältränad och då blir det lite kämpigt nu när jag tappat formen. Sedan har jag tagit bussbyte på bussbyte till David och Jenny igen för att hälsa på deras lilla, lilla nyfödda bäbis.
Just nu känner jag mig halvdöd. Intensiteten och sömnlösheten och smärtan och all fokus över att göra ett bra intryck på jobbet och kräkningarna och yrseln har liksom bedövat mig. Jag känner mig som en urtvättad trasa.
Men vad spelar det för roll, liksom. Jag har fått hålla i en liten bäbis som bara är en månad gammal och han var alldeles varm och levande och mirakulös på ett sådant där sätt som bara bäbisar kan vara. Då glömmer man det andra. Eller så kan jag komma på att jag haft det tufft men jag kan ändå inte för mitt liv begripa varför det spelar så stor roll.
Liksom.
.
Kommentarer
Skicka en kommentar