Ridrädsla

Jag är fascinerad av min egen ridrädsla. Det känns som att den lever sitt helt egna liv. Den styrs av reptilhjärnan och slår igång alla alarmsystem som finns i huvudet och på några sekunder så börjar jag plötsligt skaka och känna panik. Nu har jag köpt en jättefin sadel till Galishimo ifall jag vill rida dressyr med honom. Det är ju bara en annan sadel. Men ändå inte. Den har stått helt oanvänd i över en vecka nu. Jag har knappt orkat titta på den. Sadeln som skulle vara en symbol för min dröm om att kunna rida dressyr med Galishimo förvandlades omedelbart till något helt annat: En relik för något jag aldrig kommer att våga. För jag vet ju att oavsett hur pigg och positiv jag är så kommer reptilhjärnan att slå igång alla alarmsystem som finns eftersom det var en sådan sadel jag flög av på, tidigare.

Under morgonens promenad med hunden så vände jag ansiktet mot solen och tänkte:
"Jag vill inte ge upp min dröm! Jag vill inte ha min sadel som relik, jag vill ha den som mål. Jag måste ju våga. Och jag måste satsa. Jag kan inte drömma utan att agera."

Sagt och gjort. Med magont så köpte jag även ett huvudlag som dressyrhästar har. Snabbt in i affären. Snabbt ut.

Mamma kom för att hjälpa mig. Inte för att hon kan något om hästar, men hon kan något om mig. Och för ovanlighetens skull så blev faktiskt min ridrädsla dokumenterad med kamera. Redan innan uppsittningen så började benen skaka och motståndet gjorde kroppen stel.
"Det är ingen som tvingar dig upp. Du gör det du vill för din egen skull. Du sätter stopp när du vill." coachade mamma lugnt.
Jag satte mig upp i sadeln. Och blev livrädd. Fullkomligt livrädd.

"Du gör bara det du vill. Du kan kliva av när du vill. Du kan vara nöjd över vad du gjort idag."
sa mamma och det är just det som gör att jag orkade pressa mig lite till. Galishimo stod stilla och jag bestämde mig för att sitta kvar tills den värsta ångesten ebbat ut. (Som om jag hade ett val, man blir verkligen stel i kroppen när man blir rädd. Det går ju knappt röra sig. Än mindre kliva av hästen.)

Sedan satt jag där och klappade honom och mådde dåligt tills det kändes bättre. När den värsta ångesten klingat ut så berömde jag Galishimo och satte mig av honom. Någon ridning blev det tyvärr inte tal om alls. Jag flyttade honom bara några steg. Så fort jag landat började tårarna spruta och jag begravde ansiktet och hulkade länge. Jag kunde inte prata. Min ömma moder fotograferade det också. Helt oblygt.

Jag var matt flera timmar efteråt. Och samtidigt fascinerad. När jag tittar på bilderna så känns det ändå inte så tokigt. Det syns verkligen hur jobbigt det är för mig. Det är inget spel och det finns verkligen ingen logik i reaktionen. Bara att den påminde reptilhjärnan om två tidigare olyckor. Och jag satt ändå kvar. Tills jag kände att jag hade mer kontroll.

Nästa gång så kommer alarmsystemet att vara något nedtonat, 

för det är så med rädsla, 

man kan träna bort den. 

.