Om jag kunde sluta kämpa och leva i stället?

Jag fortsätter kämpa med Galishimo. Jag våndas och föraktar min egna ridrädsla. Jag försöker coacha mig mentalt med ljudband. Jag pratar ut om mina problem, och Pustar Ut när problemen tillfälligt lagt sig, för att sedan bli uppskruvad igen. Jag drömmer, jag hoppas, jag blir förtvivlad.  Jag intalar mig själv om och om igen att jag måste utmana mig själv och pressa mig själv och att framstegen kommer om jag inte ger upp utan kämpar, kämpar... kämpar. 

   

Idag red jag inte, utan tömkörde Galishimo. Det var tur, för han hade några rävar bakom örat. Han ville springa baklänges och snurra runt lite. Som en liten överraskning som han kanske tränat på i smyg, i hagen. Jag tömkörde ju honom och han trasslade genast in sig i linorna. Han blev stressad och fortsatte backa i trasslet av linor och han föll till slut på rumpan och ramlade över på sidan. Helt självförvållat. En helt logisk konsekvens av att ha drabbats av för många rävar bakom öronen. Sedan reste han sig upp ur gruset och ruskade av sig några rävar och erbjöd mig ett samarbete. 

"Vi gör så här då, vi gör som DU vill?" frågade han mig i god förhandlar-anda. Kanske var han lite skärrad av att ha trillat omkull. Så vi bestämde oss för att göra som jag ville, i stället. Resten av passet.

Jag tänkte för mitt stilla sinne vad som hade hänt om jag suttit på ryggen när han gjorde sin "bakåtskruv med sidoplask". Jag hade kunnat skada mig. Jag hade definitivt blivit rädd. Nu blev jag lite sur på honom men det hela lättade så snart jag insåg att han gav upp med sin protest, och ville samarbeta i stället. 

Jag har tänkt en hel del på att sluta rida honom. Jag kan tänka mig att sitta upp någon gång i veckan, bara i syfte att påminna honom om att han är inriden, så jag slipper rida in honom på nytt i framtiden, men kanske borde jag bara släppa det där med ridningen och tömköra honom i stället.

Men det är svårt. Jag är väl rätt så högpresterande och angelägen om att andra ska tycka att jag är bra. Jag är angelägen om att leverera framsteg. Angelägen att visa andra att Jag Minsann Inte Är Tjejen Som Bangar. Angelägen om att visa att jag visst kan hantera och rida in en unghäst. 

Men hur roligt har jag när jag rider? Mindre roligt, skulle de flesta som sett mig, säga. Jag är ju rädd. Med tömkörningen är jag aldrig rädd. Jag har mycket trevligare när jag tömkör. Och vi gör fina framsteg där också.

Bara jag lyckas ruska av mig den där molande skammen. Skammen om att jag 'borde' rida, för att jag 'borde' utbilda honom, och att han 'förtjänar att' få en bättre start i livet. Skammen om att jag, på ett plan, misslyckats en smula. 

Men det är viktigare att leva än att kämpa. Jag måste göra det jag gillar. Jag gillar honom och jag gillar tömkörning. Det borde inte vara så svårt att välja bort ridningen. Åtminstone för en stund.