Varför är det viktigt med resultat?
Ibland måste jag stanna upp och fundera lite över varför det är så viktigt för mig att uppnå resultat. Det är som om jag lever i en liten egen föreställningsvärd där jag tror att resultaten kommer att ändra livet på något vis. Om jag bara gjorde lite bättre resultat och kunde komma ut på tävlingar, så kommer alla som fnyst åt mig och Galishimo att plötsligt fyllas av vördnad och respekt. Som om det någonsin skulle hända.
Jag fantiserar om att de som säger att jag inte har kunskapen som krävs (eller nerverna som krävs) för att göra framsteg kommer att våndas i sin förtvivlan och plötsligt inse att de kastat paj på mig helt i onödan. Som om det också någonsin skulle hända.
Det mest sannolika som skulle hända om resultaten plötsligt infann sig är troligen följande:
Alla som fnyst åt mig kommer att fortsättningsvis strunta i mig, vifta bort mina framsteg som om de vore irriterande flugor, och fnysa på någon annan i stället.
Det mindre sannolika, men fortfarande mycket möjliga scenariot är även:
Någon som fnyst åt mig kommer att nicka erkännande åt mig och säga att "De där framstegen trodde jag inte var möjliga, nu har du imponerat på mig."
Vilket skulle ha varit jättekul, men samtidigt så är ju ovanstående mening en mening som tar ungefär fem sekunder att säga. Max fem sekunder. (Man får lägga till någon sekund då jag befinner mig i norrland, här pratar människor långsammare... jomenvisst.) Oavsett antal sekunder så har jag fortfarande åtskilliga andra sekunder, timmar, veckor och år kvar att leva med min häst. Mycket jobb och pengar för en kort mening, med andra ord.
Hur som helst så är det ju de peppande vännerna som räknas. De som aldrig tvivlar. Kollegor och ridvänner och internetvänner som säger
"Det ser bra ut! Kämpa på så ska du få se på grejer!" och så tror dom stenhårt på mig. Tills jag bevisat motsatsen. Eller trots att jag bevisar motsatsen.
Och det är ju dom som räknas. Dom som inte bryr sig lika mycket om resultat. De som bryr sig om resan.
Så det hela slutar ju i ett konstigt cirkelresonemang där jag långsamt inser att resultat är viktiga för min inre motivation, men kanske inte avgörande för min hobby. Det är resan som är målet, som folk så käckt brukar häva ur sig.
.
Resultat är ju ofta viktiga för motivationen. Dock behöver man ju inte, om man inte vill, varken tävla mot andra eller bry sig om ifall man får negativa kommentarer. Negativa kommentarer är ju ofta orsakade av avundsjuka eller nedsatt självförtroende. (Behöver ju inte nödvändigtvis vara så i detta fallet, men ändå).
SvaraRaderaFortsätt njuta av det du gör, det är ändå det viktigaste här i livet! Sköt om er!
Tack Markus! Alltid kul att få din feedback!! :) Kram!
RaderaJag har skrivit ut detta inlägg för att sätta i min lilla "hästbok". Du är så klok, jag känner igen mig i precis allt. Jag hade en 09:a som jag tyvärr fick lov att ta bort i höstas ( pga en skada ), det var många stunder då jag tvivlade på om vi någonsin skulle klara av att visa oss ute bland folk, en massa människor sa till mig att han var för svår och att jag skulle försöka hitta en äldre häst osv...så här efteråt blir jag så ledsen när jag tänker på hur det där "pratet" tryckte ner mig. När jag tänker på min häst nu, minns jag bara det fina, alla de stunder då det bara var vi två, de ensamma promenaderna i skogen i aprilkväll när vi såg de första tranorna efter en lång vinter, vår första galopp då jag blev blind av lyckotårar, hur glad han brukade se ut när jag kom ut i hagen....de där kommentarerna och de där människorna, de betyder ingenting så här i efterhand. Jag önskar jag kunde ha insett det då. Så lätt att vara efterklok! Njut av din häst, du är fantastiskt duktig! Kram Eva
SvaraRaderaMen usch vad hemskt att förlora en häst. :( Och ja, vem är det som säger att man måste prestera efter "Flyingemodellen" och rida hästen i skritt, trav och galopp efter åtta veckor? Och din "hästbok" verkar väldigt spännande, finns den på internet? :)
SvaraRaderaJag vet väldigt lite om hästar men jag vet lite om att bli bättre på saker. Jag spelar några olika instrument och det skulle jag inte kunna göra om jag inte tyckt att det varit roligt att öva. Visst lockar det att en dag kunna spela det jag övar på, men det är faktiskt övandet i sig som är roligt. Och att se att det går lite lite bättre nu än det gjorde för en vecka sedan.
SvaraRaderaÄrligt talat så är du nog mer rätt ute än vad du tror, Pompom! Jag har ju också spelat lite instrument och det är väldigt snarlikt ridning! Det är precis som du säger, man måste finna lite ro i övningen och resultaten kommer allt eftersom. Det finns fler likheter... först gör man övningen och det liknar ingenting, sedan blir det något slags mekaniskt och klanglöst av övningen som påminner om slutresultatet... sedan är det filandet... och när man äntligen gör övningen utan att behöva tänka, utan bara kan slappna av och "låta det hända", det är inte förrän då som det blir riktigt vackert.
Radera