Framstegen

18 månaders arbete mellan ovanstående och nedanstående bild. Han blir bara stadigare! Tänk vad skönt att jag inte längre sitter på en ostadig treåring utan en klart mindre ostadig unghäst.

Idag red jag honom ensam på ridbanan i mörkret. Vilket också kändes som ett framsteg, då han under igångsättningen var fullständigt bananas första två passen. Nu kunde jag sitta upp själv från marken också. Ensam i mörkret. Stoltare än någonsin.

Vi tog det väldigt lugnt, skrittade massor och jag hade inte så  höga krav på honom. Jag har börjat träna lite mer på att han ska flytta sig för mitt ben (skänkeln) och kunna gå lite bättre sidvärtes. Just nu räcker det bara med ett steg i rätt riktning för att jag ska vara nöjd. Han behöver inte ta flera steg. Bara jag får den där känslan att jag trycker med hälen mot hans mage, och plötsligt flyttar alla 400 kilon man sitter på, 40 cm åt sidan. Det är ganska häftigt. Jag såg hur han lyfte huvudet och sneglade på mig efter varje sidoförflyttning.

"Visst gjorde jag rätt?! Visst var jag duktig?!" såg han ut att tänka...
 

.