Hjälplinor...

Jag var väldigt frisinnad när jag köpte Galishimo. Jag trodde inte jag skulle jobba honom särskilt mycket på volt, eftersom att voltarbete "sliter" på hästar. Jag trodde inte heller att jag skulle använda nosband och nosrem på min häst eftersom "en harmonisk häst som vet vad som begärs av den inte behöver tugga nervöst på bettet". Och det här med hjälplinor och inspänningslinor och allt det andra... jag trodde inte att jag skulle börja snärja in min stackars häst i ett linsystem. Jag tänkte att jag var tillräckligt kompetent och erfaren för att helt enkelt ge honom rätt guidning med rätt fingertoppskänsla.

Tre år senare ser min häst ut som en julgran. Han är omsorgsfullt klädd i allsköns linor och hjälpsnören.

Och det är så skönt. Så. Skönt. Förlåt alla hästvänner där ute som propagerar för fri dressyr och det otvingade samspelet mellan ryttare och häst, frihet och lydnad utan spända linor och tvång. 
Förlåt, ty jag är en syndare.

Efter att jag köpt det nya tränset, för två veckor sedan, så snörpte jag bestämt och ondskefullt ihop munnen på honom. Och två års frenetiskt tuggande på bettet upphörde omedelbart. Plötsligt så försvann en långvarig fixering och plötsligt blev han mycket mer närvarande. Som en ny häst. Med två remmar tight runt snoken var det inte kul att snutta och leka med bettet längre. Schambonlinan som sänker huvudet på honom och sträcker fram nosen på honom är en gudagåva och har sparat mig många diskussioner med honom.

Det fantastiska med hela detta krångliga linsystem är ju att om han slappnar av helt och hållet, i mun, hals och nacke, och går i en lätt elegant form, så stramar det inte någonstans. Då hänger allt löst. Och det är precis vad han behöver. Han blir verkligen lugnare. Och det är ju även vad jag behöver.