Den makalösa uppsittningen
Nu du skriver jag till DIG, min gamla hästkompis Karin i Gävle, som läser min blogg och så ofta hejjar på mig:
NU kommer filmbeviset på den makalösa uppsittningen som jag bloggat om tidigare, Karin. Den makalösa uppsittningen går att tolka på två sätt.
Antingen kan man se det som en något osäker ryttare som sätter sig upp på en häst och blir alldeles förbluffad över detta. Ryttaren börjar intensivt fippla med tyglarna och upprymt klappa sin häst. Kan vara så att ryttaren är alldeles fantastiskt feg, och har hoppats på att klara denna akrobatik under ett års tid nu, Karin. Ryttaren ler ett strålande och glädjefyllt leende och stoltheten syns långa vägar.
Eller så kan man även se det som en något osäker unghäst som tycker att det här med uppsittningar är något läskiga. Så hans matte har hjälpt honom genom att träna uppsittning i evigheters evighet. Först hängde hon på honom i löjligt många veckor. Sedan har hon tagit hjälp av pall så att "skuttet" upp inte ska bli så högt för att skydda denna unghästs klena nerver. Sedan har någon nästan alltid hållit i honom under uppsittningen utomhus, så han kunnat känna sig trygg och att det inte är något dramatiskt. Sedan har han långsamt vuxit med uppgiften med några små framsteg i taget.
Till slut så kan han faktiskt stå stilla en Jätteblåsig dag. Och så låter han snällt sin matte sitta upp på honom. Efter mer än ett års kämpande.
Tyvärr måste jag säga att jag inte riktigt har något facit på vilken verklighet som är den rätta.
Eventuellt hade man kunnat sitta upp på honom på detta vis redan för ett år sedan. Dressyrtränaren från i somras tyckte dock INTE att jag skulle sitta upp på honom ensam, då det var mycket krut i galosherna på Lillkillen.
Ridning kräver dock tyvärr alltid ett visst mått av självrannsakan.
Men det är väl det som är charmen med hästar. Man jobbar inte bara med djuren. Man jobbar med sig själv... Det är väl därför man aldrig ledsnar, och precis som du Karin, aldrig slutar intressera sig för hästar. Nästan hela livet har du varit en hästtjej, och du fortsätter intressera dig, år efter år...
Varma hälsningar till Gävle från Västerbotten!
NU kommer filmbeviset på den makalösa uppsittningen som jag bloggat om tidigare, Karin. Den makalösa uppsittningen går att tolka på två sätt.
Antingen kan man se det som en något osäker ryttare som sätter sig upp på en häst och blir alldeles förbluffad över detta. Ryttaren börjar intensivt fippla med tyglarna och upprymt klappa sin häst. Kan vara så att ryttaren är alldeles fantastiskt feg, och har hoppats på att klara denna akrobatik under ett års tid nu, Karin. Ryttaren ler ett strålande och glädjefyllt leende och stoltheten syns långa vägar.
Eller så kan man även se det som en något osäker unghäst som tycker att det här med uppsittningar är något läskiga. Så hans matte har hjälpt honom genom att träna uppsittning i evigheters evighet. Först hängde hon på honom i löjligt många veckor. Sedan har hon tagit hjälp av pall så att "skuttet" upp inte ska bli så högt för att skydda denna unghästs klena nerver. Sedan har någon nästan alltid hållit i honom under uppsittningen utomhus, så han kunnat känna sig trygg och att det inte är något dramatiskt. Sedan har han långsamt vuxit med uppgiften med några små framsteg i taget.
Till slut så kan han faktiskt stå stilla en Jätteblåsig dag. Och så låter han snällt sin matte sitta upp på honom. Efter mer än ett års kämpande.
Tyvärr måste jag säga att jag inte riktigt har något facit på vilken verklighet som är den rätta.
Eventuellt hade man kunnat sitta upp på honom på detta vis redan för ett år sedan. Dressyrtränaren från i somras tyckte dock INTE att jag skulle sitta upp på honom ensam, då det var mycket krut i galosherna på Lillkillen.
Ridning kräver dock tyvärr alltid ett visst mått av självrannsakan.
Men det är väl det som är charmen med hästar. Man jobbar inte bara med djuren. Man jobbar med sig själv... Det är väl därför man aldrig ledsnar, och precis som du Karin, aldrig slutar intressera sig för hästar. Nästan hela livet har du varit en hästtjej, och du fortsätter intressera dig, år efter år...
Varma hälsningar till Gävle från Västerbotten!
Allt får ta sin tid! Jag lovar att med allt ditt slit och envishet så kommer du få en toppenhäst för framtiden.
SvaraRaderaMan får verkligen utmana sig själv har jag märkt, finns liksom ingen annan att lämna över till. Ska gudarna veta vad många gånger jag inte varit sugen på att sitta upp på min häst.. Och han blir bara en knasig rodeohäst ibland nu för tiden:) Det är en skön känsla att veta att man faktiskt klarar betydligt mer än man tror. Självförtroendet stärks när man lyckas reda ut något som varit svårt! Det är nog därför man orkar?! Eller så är vi helt dumma i huvet..
Kram på dig!!
Ja... ibland är jag inne på "eller så är vi helt dumma i huvet"... Hahaha! ;)
Radera