Tillbaka till högergaloppen

 

Äntligen kan vi galoppjobba igen! Galoppjobbet har gått sisådär i ridhuset efter flytten, då han spänt sig och skyggat en hel del, framför allt när vi varit ensamma, men nu tycker jag det lossnat mycket bättre. 

Det har alltså tagit ca tre månader att få honom att slappna av så mycket ensam i ridhuset att vi kan jobba ordentligt och följa en metod eller övning. Trots att det mesta gått över förväntan med flytten, och han varit otroligt lugn och trevlig (för att vara honom), så har jag saknat den där sista lösgjordheten och uppmärksamheten från honom som gör att dressyren blir riktigt bra och mjuk. Men det brukar lösa sig om man ger honom tid. 

Första tecknet på att han är mentalt spänd är att han vägrar ta höger galopp (hans svaga galopp, hur ska man kunna tvärvända och fly järnet om man har den, liksom?!) så högergaloppen var ju i princip borta i åtta veckor ungefär, men den kom alltid tillbaka om vädret var fint och han hade tryggt sällskap, så jag förstod att det var psykiskt och inte problem med kroppen. Sedan så kunde man försiktigt lirka tillbaka den högra galoppen. Lugnt och metodiskt. Nu har jag en något högersvag häst men inte omöjligt högersvag. Ni ser ju bilden ovan, det finns styrka och stuns kvar i högergaloppen. Och mer blir det! 

Jag måste ha låga händer och be honom sänka sig så han inte går med huvudet uppåt och börjar bromsa och vingla. Men det blir helt okej galoppträning. Det är också väldigt viktigt att hålla i sig när man skrittar efteråt, för det är då han kan börja tänka och kan skygga lite mer. Jag kunde galoppjobba honom under tiden som någon svetsade en bit bort, för några dagar sedan, så han börjar vänja sig vid att det kan komma alla möjliga ljud i ridhuset. Han är fortfarande lite rädd för ridhusväggen och ljuden och skuggorna när man rider nära väggen, men jag tänker inte så mycket på det, utan låter honom gå 50 cm innanför spåret och berömmer honom när han är avspänd över det. Det kommer att lösa sig. 

Tävlingssäsongen är igång för de riktiga tävlingshästarna och man ser hopp och dressyrresultat droppa in på sociala medier. Ibland är jag avundsjuk och ibland tänker jag att jag ändå inte skulle orka kuska runt och tävla med en sådan häst. Jag förstår allt bättre det hårda jobbet som ligger bakom, och ekonomin. 

Jag måste ändå säga att jag är väldigt optimistisk inför vintern. Första vintern någonsin då vi har daglig tillgång till ridhuset. Första vintern jag kan träna även i mörkret efter jobbet. Jag borde bara köpa en ny ridoverall och ett mjukt underställ. Sedan finns det inget som stoppar oss! :)