Musik

 Det har hänt väldigt mycket med min ridrädsla efter flytten till det nya stallet. Delvis så beror det på att Galishimo fått mer motion, både i hagen med sina busiga kompisar, och ute. Men jag tror inte det är hela sanningen. Jag tror faktiskt att ljudspåret som jag rider till i ridhuset hjälpt enormt. Jag lyssnar på "aukustisk sommar" på spotify de flesta ridpassen, med underbara lugna covers, och visst ger det mig lite ro i kroppen. Ljudspåren följer varandra och jag sjunger för Galishimo ibland när jag rider. Låtarna är fina och berör mig in i ryggmärgen. 

Men det känns som musiken når reptilhjärnan bättre än ord och tankar. Att tänka att "allt blir bra" har inte alls samma effekt på känslorna, som att lyssna på mjuk musik. Det är som att musiken går genom öronen och tar källarvägen till känslocentrat. 

Musik har väl egentligen alltid varit ganska viktig för mig. Men det har inte riktigt varit ett behov som jag tagit hänsyn till. 

Sedan vaknade jag bara en morgon och insåg att jag saknar musik något enormt. Att Spotify i ridhuset inte räcker. Att jag vill leva närmare musiken som jag gjorde när jag var ett barn. Att ingenting egentligen förändrats sedan jag var barn, trots att jag intalat mig själv att jag vuxit upp. 

Så... ja.. 

Det blev en förändring. 

På en gång.