Att hitta nya vänner

 Det är alltid lite jobbigt att finna nya vänner när man är på ett nytt stall. Vissa personlighetstyper fungerar jag bättre med än andra. Om jag rider med de där riktigt modiga och duktiga ryttarna som gillar lite fart och fläkt så känner jag mig lätt som en tråkig stoppkloss, alternativt sällskapets Party-pooper, som drar ned festligheterna och föreslår skritt. Ofta brukar inte de andra ryttarna bry sig om detta men själv kan jag känna mig tråkig.

Och så det där med att jag sitter av ibland. När man träffar bilar, när något spännande verkar hända, eller när jag bara känner att Galishimo är spänd utan att riktigt kunna få honom att släppa ner mig på ryggen igen. Det känns lätt som ett misslyckande att inte våga sitta kvar. 

"Nämen vad klokt att kliva av!" utbrast min nya ryttarkompis när jag satte av efter att Galishimo upptäckt en räv en bit bort. Jag tittade förvånat på henne. 

Nya ryttarkompisen fortsatte glatt: 

"Det gör nog jag också, jag behöver få lite bättre blodgenomströmning i benen!" och hoppade av sin häst. Och så gick vi solidariskt en stund tillsammans och pratade om annat, tills Galishimo lugnat ned sig och jag hoppade upp igen. Lika gjorde hon. 

"Ja nu känns det bättre i benen, att få komma ur sadeln en stund." skrattade hon. 

Jag blev lite förvånad först. Ingen har solidariskt glatt hoppat av när jag gjort det. 

"Vilket fantastiskt stöd, det här blir ju jättebra!" tänkte jag för mig själv. 

Och skämdes faktiskt inte alls för att jag gått en bit med Galishimo.