Triggervarning - personlig upplevelse av intermittent fasta

Triggervarning: Detta inlägg kommer att handla om vikt och viktnedgång. Många unga kvinnor dör i onödan varje år på grund av ohälsosam viktnedgång. För andra ödeläggs skolgång, familjeliv och karriärer på grund av sjukdomarna anorexia, bulimi eller liknande. Har du starka värderingar om viktnedgång, eller om du har tendenser till att tappa kontrollen över din viktnedgång, så ska du inte läsa vidare. Prata alltid med dem som känner dig väl om du funderar på att gå ned i vikt, och om du är mycket överviktig och har funderingar kring hur du gör det på bästa sätt så bör du kontakta en läkare eller dietist. Personliga upplevelser som beskrivs i bloggar är aldrig en säker källa att utgå ifrån. 

Jag har gått ned ca 10 kilo i år. Man kan säga att jag på mina 168 cm i runda slängar gått ned från 70 kilo till 60 kilo. Jag behöver inte visa min kropp i detalj men skillnaden är ungefär så här: 

Till det här: 

Och mina jeans har gått från storlek 40 till storlek 34 så det är ganska stor skillnad på vad som hänt kring låren, magen, och höfterna. Jag känner mig både piggare och trivs bättre med kroppen. 

Jag brukar ju behöva gå ned i vikt i perioder, och min livsregel har varit att när mitt BMI blir 25 eller över, vilket är en allmän indikation på övervikt (som inte tar hänsyn till muskler, ålder eller kroppsbyggnad), så ska jag alltid göra en insats att pressa mig under min övervikt till det allmänt vedertagna normala, oavsett om jag vill eller inte. Enligt BMI-modellen är jag överviktig när jag passerar 70 kilo så det är där jag bestämt mig att jag måste göra en insats. 

Ibland har ni fått vara med på mina resor att gå ned i vikt här i bloggen, men samhället förändras. Viktnedgång blir ett allt känsligare ämne. Har man otur kan man utveckla livsfarliga ätstörningar, särskilt om man är lite yngre. Kändisar kritiseras för sin viktnedgång i medier, och det anses allmänt vedertaget att om du inte är klart ohälsosamt överviktig så ska du helst inte fila på vikten heller. Det är mer socialt accepterat att vara lätt överviktig än att vara lätt underviktig, och det är ju inte heller en särskilt rättvis trend. Båda vikterna är ohälsosamma om man har otur. I vissa fall mår kropparna bra ändå, särskilt om man lever hälsosamt och aktivt i övrigt. Det beror ju lite på. 

Det känns som samhället blivit mer polariserat till två läger av "älska dig själv och sluta kroppshetsa" eller "Tappa tio kilo på fem dagar" och sanningarna däremellan kommer i skymundan. Men min sanning är däremellan. Jag gillade inte min kropp vid 70 kilo och jag tappade ungefär ett halvkilo i veckan tills jag kände att jag var i mål. 

Jag följde en annan modell denna gång när jag gick ned i vikt. Jag började med intermittent fasta. Det vill säga, jag åt ordentligt en eller två gånger om dagen och lät kroppen och magen vila däremellan. När jag väl åt så var jag väldigt kräsen, jag skippade gluten, socker eller halvfabrikat och åt så bra och hälsosam mat jag bara kunde komma på. Kosta vad det kosta ville. (Det blev billigare hur som helst efter som det blev färre portioner utspridda över dagen.)

Från början hade jag ett ätfönster på 4 timmar (mellan kl 11.00-15.00) och fastade de andra 20 timmarna, och till slut, när jag skulle gå ned de sista kilona, så åt jag bara en ordentlig lunch och åt lite nötter på kvällen om jag blev allt för hungrig. På helgerna har jag alltid ätit både mycket och onyttigt om jag känt för det, det har känts viktigt för mig, och jag har satt schemat på kontrollerat matintag mellan måndag och fredag, bara. 

Jag kan säga att det var väldigt jobbigt de första veckorna och jag tänkte väldigt mycket på mat under den perioden. Jag var ovan att känna mig hungrig och var rädd för att bli för matt eller tappa fokus. Det kändes helt galet att äta så lite och jag fattade inte hur jag skulle kunna gå runt på det. Och visst blev jag lite matt, visst tappade jag fokus, men inte så farligt som jag föreställt mig. Sedan vande sig kroppen faktiskt.

Jag känner mig dubbel till intermittent fasta fortfarande. Studier visar ju att barn som skippar frukost presterar sämre på skolan och att frukostsatsningar på skolan har lett till bättre betyg hos barnen (jag saknar källa här). Så jag har svårt att förklara eller finna belägg för varför det ändå går bra för mig numera att skippa frukost 5 av 7 dagar. Kanske har det med min ålder att göra? Jag har fått känsligare blodsocker (vilket konstaterades under min 40-års-kontroll) och jag har ju betydligt lägre förbränning än när jag var ung. 

Sjuksköterskan förespråkade att jag skulle äta lite och ofta för att inte utveckla diabetes, samtidigt som vissa läkare pekar på att intermittent fasta är SÄRSKILT bra för personer i riskzonen för diabetes med dåligt insulin, eftersom bukspottkörteln helt enkelt får vila från insulinproduktion flera timmar om dagen och bara skjuta till lite under extra 4 timmar. Om du har en halvskruttig bil (bukspottkörtel), vill du köra den långsamt då och då, utspritt under 18 timmar om dagen, eller vill du köra den bara 4 timmar om dagen och låta den stå i garaget däremellan, typ? Jag känner att mitt blodsocker blivit stabilare och mitt sötsug har definitivt lagt sig, trots att jag valde gå emot sjuksköterskans rekommendationer. Förut har jag alltid haft godisbars eller proteinbars i stallet, ifall blodsockret plötsligt skulle sjunka, men nu har förrådet sinat ut sedan flera veckor, och jag känner mig inte alls orolig över att få blodsockerfall i stallet. 

Jag säger inte att intermittent fasta är en lösning för alla, men själv tycker jag att jag funnit nyckeln till ett bra ätmönster som hjälper mig att gå ned i vikt, som jag faktiskt tycker att jag mått bra av. Dessutom, när man väl börjar intressera sig för fasta och dess fördelar, så inser man ju att det är något som människor ägnat sig åt, och förmodligen funnit hälsosamma fördelar med, under tusentals år. I Sverige har fasta funnits och haft en religiös innebörd, precis som i andra religioner såsom den muslimska religionen. Fastan finns i våra traditioner och även äldre melodier:
"Nu är det jul igen, nu är det jul igen, och julen varar än till påska! [...] men det var inte sant, för det var inte sant, för däremellan kommer fasta." 

Och det engelska ordet för frukost är ju faktiskt "breakfast". Vad betyder det? Break fast. Bryt fastan. 

Här har jag gått ned ca 6 av 10 kilo och tycker framför allt att jag blivit mindre "plufsig" eller "tung"  ansiktet. För att vara 40 år så är jag ganska nöjd med hur jag tagit hand om mig själv hittills.  

Fasta är alltså ingenting nytt. När jag var ung fick jag fasta förklarad såsom en gammal tradition för att få maten att räcka hela året för den ursvenska bonden. Men tänk om det helt enkelt var så att man upptäckte att man mådde bra av det? Tänk om det var så att man i sina traditioner satte fastan mellan särskilda datum för att kollektivt hjälpa varandra att genomföra det? För att man såg hälsovinster? 

Är ni intresserade av att veta mer så kan man gå in på youtube och söka på "Intermittent fasting" om man vill veta mer. Jag säger inte att det är lösningen på allt, men det blev en bra lösning för mig.